En gång för länge sedan fick vi höra att det var bra att bli arg, att släppa ut ilskan i stället för att älta den inom sig.
Det rådet gavs i ett helt annat samhälle. Ett samhälle där man skulle bita ihop, där det var klokt att hålla tyst inför domderande karlar. Ett samhälle där mycken förtvivlan kvävdes, många brustna illusioner svaldes.
Den första smällen i detta samhälle stod gruvstrejken i Malmberget för. Det var 1969. Ett halv sekel sedan.
Länge var det som om ilskan sedan lade sig. Så blev det 1989 – det stora år då Muren och förtryckarregimer föll och världen tycktes närma sig det gamla begreppet ”broderskap”.
Sedan dess har väldigt mycket blivit bättre – läs Hans Rosling. Ändå är ilskan tillbaka. Det går vågor av vrede över världen, den digitala såväl som den verkliga, på gatorna.
Ilska är det nya bränslet.
USA eldas sedan två år av en storm av förakt, förnedring och ”hatespeech” från Vita huset. Britterna är nära slita varandra i stycken i försöken att komma loss från det europeiska samarbetet. På franska vägar och i Paris centrum härjar sedan veckor ”gula västar”, arga på det mesta.
Då och då samlar det tyska extremistpartiet AfD anhängare för att protestera mot invandraring I Polen och Ungern regerar rädslan för världen utanför, glömda tycks alla årtionden bakom järnridån vara. Också här i Norden lever partier gott på att odla avskärmande nationalism och främlingsrädsla, ja hat.
Så ser de stora dragen ut i den stora världen, men den lilla världen är lika skrämmande. Där tävlas i otidigheter, och hotfulla utfall. Att missförstå och misstolka är självklart i sociala medier liksom att använda språkets fulaste ord.
Jag förstår att själva tekniken är medskyldig. Det går snabbt, det går lätt att meddela sig och få andra med sig. Allt på nätet har dessutom ingen verklig avsändare och en verklig avsändare kan förekomma i många upplagor.
Det hårda tonläget, de ilskna utfallen hörs också i ”det verkliga livet”. Riksdagsdebatter, tv-intervjuer med ledande politiker ger mig ofta en olustig eftersmak. Den långa, alltför långa regeringsbildningen har gjort människor trötta – det är OK, men också förbittrade.
Förra veckans demonstrationer av dåligt humör hos ledande politiker var rätt olustig. Landet är dock inte i kris, tvärtom det tuffar på bra. Detta uppskruvade och oförsonliga språk tas upp av väljare. Så länge de låter ilskan brinna på nätet må det vara. Men det är så lätt att det tippar över.
Vi beskriver ofta vårt land som fridsamt och lugnt men en statsminister, en utrikesminister har mördats här i en nyss förfluten tid. Dåden skedde i en starkt upphetsad atmosfär av oförsonliga motsättningar och anklagelser. Jag känner igen mig.
Här finns avskyn för en maktägande socialdemokrati, som får bli sinnebilden av samhället. Ett samhälle där man ”inte känner igen sig”. Där är för många kvinnor som tar plats, där är för många invandrare som tar jobben. Och där är tunga, tråkiga ”sossar” som hindrar alla nya, fräcka idéer att tjäna pengar på.
Känner igen mig, och ändå inte. Vår tids råhet är ny, dess oförmedlade uttryck skrämmande.
– Det tysta raseriet klottrar på väggen inåt. Skrev Tomas Tranströmer.
Inte nu längre, tyvärr.