I november 2009 godkände Alliansregeringen Nord Streams begäran om att anlägga en 120 mil lång gasledning i Östersjön, från ryska Viborg till tyska Greifswald. Den enorma ledningen, som slutfördes tre år senare, löper delvis genom svensk ekonomisk zon och passerar strax utanför Gotland. Huvudägare är den statliga ryska energijätten Gazprom, som genom Nord Streams 200 000 ihopsvetsade rördelar har kapacitet att förse Tyskland och övriga kontinenten med 55 miljarder kubikmeter naturgas årligen.

Projektet var omdiskuterat och kontroversiellt. Men med så mäktiga intressen på spel hade Sverige i realiteten inget annat att göra än att falla undan. Notabelt är dock att regeringen lät dåvarande miljöminister Andreas Carlgren (C) meddela beslutet. Han försökte låta som en hårding och förklarade att Nord Stream utsatts för många månader av tuff miljöprövning från Sveriges sida. En ansiktsräddande charad. Miljöaspekterna var förstås en bisak i sammanhanget, men fick tjäna syftet att vrida bort ljuset från huvudsaken: Sveriges impotens inom försvars- och säkerhetspolitiken.

Ty Nord Stream handlar först och främst om rysk stormaktstrategi. Det illustrerades redan samma höst då Ryssland iscensatte sin väldiga militärmanöver Zapad ("väst") 2009 i Östersjön. Förutom landstigning var ett av målen med denna kraftdemonstration att öva försvar av gasledningar... (betänk: i en uppflammande krissituation skulle ryssarna exempelvis kunna besätta vårt värnlösa gotländska territorium med ursäkten att Nord Stream måste skyddas). Kreml både betraktar, och använder, uttryckligen sin energiexport som ett utrikes- och säkerhetspolitiskt vapen. Nord Stream blev därvidlag rena jackpotten för Putin. Med gasledningen fick han dels en positionsstärkande revirmarkör i Östersjön, dels kunde han binda upp ett av EU:s kärnländer, tillika främsta ekonomi, i en beroendeställning till Kreml. Varför har Tyskland reagerat tämligen återhållsamt på Rysslands aggression mot Ukraina? Gissa.

Nord Stream-projektet visade på ett symptomatiskt vis Sveriges kombination av svaghet, nonchalans och strutsbeteende i säkerhetspolitiken. Under kalla kriget bidrog vi verksamt till att möta Rysslands ambition att skaffa sig dominans över Europas norra flank. Vi var en producent av säkerhet. Så icke längre med dagens nedbantade försvar. Problemet nu är inte bara att vi saknar förmåga att hävda den egna integriteten. Vi äventyrar även våra grannars säkerhet (främst Finlands och Baltstaternas) eftersom det hyfsat starka försvar som krävs för att Sverige ska kunna axla en stabiliserande roll i Östersjöregionen upphört att existera.

Endast Lettland och Litauen satsar i relativa tal mindre resurser på försvaret än vi. Men dessa länder är åtminstone Natomedlemmar. Vi har inte ens några allierade om det bränner till. Vilket det som bekant har gjort genom Putins intervention i Ukraina. Med detta är naivitetens och ignoransens tid i Sverige rimligen över. Vi behöver återbygga ett fungerande försvar, vi behöver gå med i Nato. Andra alternativ vore ansvarslösa.