I Gefle Dagblad kan man läsa om en processtekniker vid Korsnäs pappersbruk som tagits ut i strejk (GD 17/4). Enligt egen uppgift tjänar han 430 000 kronor om året. Det gör cirka 35 000 kronor i månaden, knappast en låg lön för en yrkesgrupp med en KY-utbildning på ett och ett halvt år i ryggen.

Den genomsnittliga grundlönen för en pappersarbetare är 23 231 kronor. Lägger man därtill skiftstillägg och andra tillägg blir det 27 200. För att få perspektiv kan man erinra sig sjuksköterskestrejken häromåret då sköterskorna, med minst tre års högskoleutbildning, ville höja sin ingångslön från 18 500 till 21 000 kronor. Att Pappers väljer att gå i strejk trots att arbetsgivarna erbjudit dem industrins förmånligaste avtal, inklusive en särskild låglönesatsning, visar på vilken märklig världsbild som råder på vissa LO-förbund. Klasskampsretoriken klingar ihåligt när man jämför pappersarbetarnas lönenivåer med stora akademikergrupper som till skillnad från pappersarbetarna dras med hundratusentals kronor i studieskulder.

Man kan välja att se pappersarbetarnas krav som en del i en könsproblematik: Det mansdominerade Pappersarbetarförbundets krav väger tyngre än de till övervägande del kvinnliga sjuksystrarnas. En troligare förklaring är det utbildningsförakt som präglat arbetarrörelsen under decennier. Riktiga arbetaryrken ska belönas, medan akademiska yrken betraktas med skepsis. Förmodligen gjorde sjuksköterskorna ett felslut när de anförde sin akademiska utbildning som argument för sina löneanspråk. I takt med att de traditionella industriarbetena blir färre genom teknisk specialisering och utlokalisering tycks facket ha drabbats av en identitetskris. Under trycket utifrån har ett förlegat klasstänkande bubblat upp till ytan.

Pappers tycks inte se att de har gemensamma intressen med industrin. Istället för att fortsätta såga på den gren de sitter på borde de försöka identifiera vad som krävs för att svensk pappersindustri ska överleva i framtiden. Kontraproduktiv miljölagstiftning har redan tvingat omkull flera svenska pappersbruk, och med pappersarbetarnas krav kommer de svenska pappersbruken att få allt svårare att hävda sig internationellt.

Liksom metallarbetarnas framgångsrika kamp för höjda ingångslöner gjort det olönsamt för de internationella biltillverkarna att behålla produktion i Sverige så riskerar pappersarbetarnas lönekrav, om de skulle gå igenom, att bli en Pyrrhysseger på Sveriges väg från pappersexportör till råvaruproducent. En förnyad omvärldsanalys skulle ge de ilskna pappersarbetarna perspektiv på sina lönekrav, till exempel genom en jämförelse med de mer högutbildade sjuksköterskorna. Att Pappers väljer att tacka nej till industrins bästa avtal innebär också att spelreglerna för löneförhandlingar riskerar att luckras upp. Det återstår att se om elektrikerna likt Handels kommer att ta sitt förnuft till fånga eller rusa åstad in i samma återvändsgränd som Pappers.