Widars krönika Beskedet från Centerpartiets ledare Annie Lööf var väntat och önskat i mina ögon. När hon bjöd in till pressträff på måndagsförmiddagen så var det således för att meddela att Centerpartiets 31 riksdagsledamöter kommer att rösta nej till Stefan Löfven i den votering som väl lär genomföras under veckan. Därmed är det klart att Löfven kommer att få en majoritet emot sig och det står därmed klart att han inte kommer att bli vald; i den här omgången i vart fall.

Jag har haft svårt att tro att jag varit närvarande i verkligheten den senaste veckan då de flesta kommentatorer och statsvetare har verkat utgå från att det ska bli någon form av regering mellan C och S och MP och L och V. En sådan regering är ju helt osannolik på alla sätt och vis.

Skönt att vi nu åter landat i verkligheten där politiskt snömos inte kan dölja politiska realiteter.

Socialdemokraterna kan givetvis samarbeta med alla partier när så behövs. Vilket självklart inkluderar C, SD och M och V och alla andra. Men det hade varit förödande för S att gå in i en låtsasregering i ett vänsterliberalt kraftfält med stora negativa effekter för förtroendet i LO-leden (vilket är helt avgörande för S relativa styrka) och för det som finns kvar av förtroende i vår tids stora fråga om invandring, integration, folkvandring och alla dess effekter på hela samhället.

Nu börjar snart rond tre – av antagligen fyra – för Löfven och för de andra. Känns betydligt bättre än tvåan; inget snack om den saken. Önskesnömoset är bortskalat. Alla ser att SD finns i riksdagsrummet. Alla ser att "aldrigpartier" som C och L i själva verket är helt styrda och totalt beroende av SD. Hela deras politiska hållning bygger på SD. Alla ser att varje väg att bygga en majoritetsregering är stängda. Hoppet står till att en minoritetsregering kan komma att tolereras. Vilket väl förmodligen är det hopp som styr och styrt Annie Lööf och hennes edsvurna män i ledningen. Men så kommer det inte att bli. Varför skulle S och M gå med på något sådant? Det är fortfarande väldigt lång tid till nästa val.

Just nu känns ett extraval allt mer logiskt och realistiskt. Jag tror att de tre stora partierna mer och mer förenas av ett intresse av extraval. Och de stora brukar – på sista raden – vara de som bestämmer. Vilket är precis som det bör vara i en parlamentarisk demokrati.

Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se