Att stå här, vid korsningen Snickaregatan-Linnégatan, hundratalet meter från platsen för explosionen, är att se ett drabbat samhälle rakt i ansiktet.
En kvinna gråter, en man pratar osammanhängande, två kvinnor kramas och några andra far omkring till synes planlöst.
Det är känslor på utsidan på alla människor jag ser.
Förutom poliserna bakom avspärrningen, de ser lugna ut.
Jag fylls av en obekant känsla där jag står, jag tror det är känslan av kris, en sorglig blandning av oro, sorg, nervositet, trötthet, stress och vilsenhet.
Det är alltså så här ett drabbat samhälle ser ut.
Det är hjärtskärande.
Jag ser en man luta sig över min cykel vid cykelstället utanför Sporthallen.
Han ser väldigt trött ut, som att han behöver sitta ner, kanske ligga.
Jag går fram till honom.
– Oj, ursäkta, säger han snabbt.
Samtidigt hör jag bakom mig:
– Hej Christer.
Där står Irene Palm, en mångårig nypensionerad kollega. Hon är trött, det ser jag direkt, men hon ger mig ändå ett varmt leende.
Det visar sig att det är Irenes partner Anders Lindquist som står vid min cykel.
De berättar att de är evakuerade från sin lägenhet på Ådalagatan, mittemot huset där det smällde.
– Du kan inte föreställa dig vad vi har fått uppleva, säger Irene och fortsätter:
– Jag stod i köket och Anders satt vid köksbordet när det rätt som det var kom en enorm smäll. Jag fattade inte vad som hände. Fönsterrutorna gick sönder allihop och Anders for i golvet av tryckvågen.
Anders som satt sig på en sten intill cykelstället fyller i:
– Allt glas från fönstret flög emot mig men som tur var hade jag redan tryckts ner på golvet då.
Irene berättar vidare om förödelsen i lägenheten:
– Det blev en stor spricka på sovrumsväggen, tavlor ramlade ner överallt och porslin och glas gick sönder i skåpen. Det känns som att allting i lägenheten gick sönder. Och tv-bänken som är en rejäl pjäs flyttade sig en ordentlig bit.
Hur känns det nu några timmar efter?– Det börjar bli bättre men jag har varit skakis sen det hände. Man undrar vad det är som händer. Och Anders är tagen av det.
Anders vilar med armbågarna på sina knän och ansiktet i handflatorna.
– Det är bara materiella skador, säger Irene. Vi får vara glada att vi lever, det kunde gått mycket värre. Det är otäckt.
Jag har levt i Linköping alla mina 47 år men jag har aldrig sett min stad så drabbad som den här fredagen.
Ondska är hemsk i alla sina former men speciellt vidrig när den drabbar oskyldiga så som den gör vid terrorbrott. Kriminella uppgörelser brukar hållas interna utan särskilt många civila drabbade.
Det är för sorgligt, om våra uppgifter stämmer, att explosionen i Linköping på det sättet blir ett undantag.
Det ska sägas att ingenting är klarlagt kring orsaken till explosionen, men dådet kommer efter en tid där vi nåtts av återkommande uppgifter om att flera kriminella gäng nu under våren har mobiliserat i Linköping. Det sker efter en längre lugn period som följt efter de intensiva åren med gänguppgörelser i slutet av 00-talet och början av 10-talet.
Det är viktigt att samhället finns där för de som drabbas.
Polis, räddningstjänst och sjukvård förstås, men också övriga samhällsfunktioner som plötsligt behövs när människor ställs sargade på gatan, tillfälligt utan hem.
Min känsla är att samhället Linköping stod upp bra den här dagen.
Alla människor jag mötte vittnade om det, att de tagits om hand på olika sätt, med förband, omsorg eller bara information.
Så blir det ofta, det har historien visat många gånger, att människor kommer samman, avstånd krymper, i svåra stunder.
Tiotalet meter bort, på Repslagaregatan bort mot Drottninggatan, står en glasmästare och lastar av fönsterrutor.
Vardagen fortsätter, staden finns där för oss, tillsammans är vi starka.