Nej, jag larvar mig inte alls. Det här är blodigt allvar. Eller åtminstone slemmigt allvar.
Mördarsniglar är ett stort problem hos oss, som hos många andra.
Jag har bekämpat dem på många olika vis. Ömt i början och som en lustmörderska på slutet.
Första året plockade jag dem försiktigt med en grilltång och frös in dem, eftersom jag hade hört att det skulle vara det mest skonsamma sättet att taga dem av daga på.
Andra året involverade jag ungarna och betalade dem en krona per snigel och sedan dränkte jag dem i en hink.
Tredje året samlade jag hop dem och hällde vägsalt över dem så att de började bubbla.
Fjärde året klippte jag dem mitt itu med en sekatör, hällde snigelgift över och noterade glatt och mordiskt hur deras artfränder kom dit och åt på sina halshuggna bröder och systrar, och därmed fick i sig giftet även de.
Femte året . . . gav jag upp, lät slemsäckarna vara och slutade gå barfota.
Och så alldeles nyligen, när jag satt och skrollade i en hönsgrupp jag gått med i på Facebook, fick jag se en film som visar hur några tamhöns glatt sätter i sig mördarsniglar.
Tidigare har jag bara hört att myskankor gör det.
Kan detta verkligen stämma?
Det är ju i så fall en fantastisk nyhet.
Jag började läsa på i ämnet och förstod att det är lättare att få unghöns att gilla dem än gammelhöns, som liksom har sina smakpreferenser fastlagda sedan länge.
Här började jag dra paralleller till surströmming. Första gången jag skulle prova rätten hade jag turen att hamna bredvid ett superproffs som sa: ”A och O är att närma sig surströmmingen försiktigt, smyga sig på den, med väldigt små bitar av fisk, tills du har vant dig vid den annorlunda smaken”.
Han hjälpte mig att göra min första tunnbrödsmacka. Smör, mandelpotatis, hackade tomater, rödlök, gräddfil och så pyttesmå bitar av surströmming utspridda här och där. Året därpå tog jag ytterligare lite fisk och tredje året ännu lite mer av den stinkande firren.
Det funkade. I dag är surströmming bland det absolut godaste jag vet. Jag kan få riktiga hugg efter surströmming och då duger inget annat. Surströmming har en alldeles egen smak som inte påminner om något annat.
Tänk om samma taktik funkar på unghönsen. Små, små strimlor av mördarsnigel för att sakta dra igång snålvattnet. Sedan öka på med större och större munsbitar.
Gubben åtog sig det föga avundsvärda uppdraget att plocka och därefter strimla sniglarna. Snart noterade vi hur den yngsta hönan glatt åt. Och sedan ännu en.
Ägg tar smak av hönans föda, så nu är den stora frågan: hur smakar egentligen en mördarsnigel och vill vi att våra ägg ska ha en touch av spansk skogssnigel över sig?
Än värper inte unghönsen, men om någon mindre kräsmagad läsare kan tänka sig att göra en snigelavsmakning och höra av sig så ska jag storsint skicka en trisslott.
Behöver du hugade ha tillagningsinspiration?
Koket.se har ett recept på mördarsnigeltoast. Kolla här!
Smaklig spis. Och förlåt om jag saboterade någons frukostaptit.