En läsare tar upp ordet hittepå i ett mejl till Språkspalten. Är det samma sak som påhitt, undrar hon. Och hur har det tillkommit?
En uppgift jag hittar talar om att det har använts åtminstone sedan 1996. Men någon utförligare etymologi finner jag inte. Kanske finns lokala variationer? En kollega anar en skånsk bakgrund. Den som har någon tanke får gärna höra av sig!
Betydelsen torde ligga nära påhitt. Men hittepå har nog ofta en mer uppenbar negativ innebörd. Ibland används det självständigt. ”Ett oseriöst hittepå” – så avfärdas ett politiskt resonemang. ”Inget eget hittepå” används för att motivera en viss trafiklösning.
I en artikel talas om ”vettiga arbetsuppgifter” i motsats till ”hittepå”.
Det är även ganska vanligt med sammansättningar: ”Hittepåproblemens högmässor” kallar en debattör partiledardebatter.
Så ungefär används ordet; det uttrycker att någonting grundar sig på annat än fakta och därmed är mindre värt. Ibland används det något lättvindigt. I värsta fall kan det fungera som sin elakare storebror ”fake news” – det sätter punkt för debatten.
I språkdiskussioner har ett inte ovanligt argument mot ordet hen varit att det är ett "hittepåord". Vilket är ett svagt argument, som strängt taget skulle kunna anföras mot alla ord.
Förresten är hittepå ett av de nya orden i senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista (2015). Därmed är det i alla fall något mer än ett tillfälligt påhitt.
Daniel Erlandsson skriver språkkrönika varje måndag. Skicka frågor och synpunkter till daniel.erlandsson@ostgotamedia.se