Varför drabbar vi så olika av klimatångest? Unga kvinnor så hårt och äldre män knappt alls?

Jag har funderat mycket på det den gångna veckan när jag läst reaktionerna från er läsare på det jag skrev förra veckan.

Jag skrev då om SVT:s dramasuccé "Vår tid är nu" och undrade hur vår tid kommer att skildras om 50-60 år.

Artikelbild

Gemensamt för alla era reaktioner: klimatet.

Tydligt också: skillnaden mellan män och kvinnor i det ämnet.

Alla undersökningar vi sett under året har visat samma sak, att unga kvinnor är hårt drabbade av klimatångest medan äldre män knappt är det alls.

Varför är det så?

Min favoritvetenskapsskribent, Emma Frans, doktor i epidemiologi (läran om sjukdomsförlopps demografi) som skriver regelbundet under vinjetten "Vetenskapskollen" i Svenska Dagbladet, resonerar kring detta i sin senaste artikel "Klimatångest kan förlama – vi behöver känna hopp".

Där skriver hon:

"Många upplever klimatfrågan som en avlägsen risk – en framtida risk som inte utgör ett hot för oss personligen. Det kan göra att vi inte tar till oss kunskaper om klimatförändringar utan stöter dem ifrån oss. Vi människor har svårt att fokusera på avlägsna risker och göra det vi kan för att undvika dessa risker. Vi försöker också få bort det obehag som kan uppstå vid motstridiga känslor, när till exempel vår livsstil hotas av nya rön.

Istället prioriterar vi det som utgör en risk för oss här och nu – vi är till exempel bättre på att undvika flugsvamp än att hålla oss ifrån cigaretter. Känslan av att klimathotet är akut – något som många upplevde under den torra och varma sommaren med uppmärksammade skogsbränder – påverkar vår medvetenhet kring klimatfrågan. Enligt ett flertal opinionsundersökningar ökade oron för klimatet under denna tidsperiod."

Förmågan att ta till sig avslägsna risker kan alltså vara en förklaring till hur olika vi hanterar klimatförändringarna, men skillnaden mellan könen är mer svårförklarlig, även för Emma Frans.

Mantorpsbon Hans Lindberg, 75, har en teori. Han skriver så här i ett mejl till mig:

"Jag tror att denna stora skillnad beror på att vi män vanligtvis är mer teknikintresserade än kvinnor och att alla äldre redan har överlevt så många domedagsprofetior att vi har tappat räkningen. När jag var ung så kände jag också ångest om framtiden. Allra första gången var jag bara åtta år gammal. Det var år 1952 när ryssarna sköt ned ett svenskt flygplan (Catalinaaffären), då var jag rädd och trodde att det skulle bli krig.

Jag växte upp under det ”kalla kriget” när tidningarna ständigt skrev om att vi bara var en knapptryckning från jordens undergång i ett globalt kärnvapenkrig. Exempelvis hur hela världen höll andan under Kuba-krisen, revolterna i Ungern och Tjeckoslovakien, krigen i Mellanöstern, Vietnam, Kongo, ja hela världen kändes som en krutdurk, långt värre än idag. Jag minns även när jag i början av 1970-talet bestämde mig för att inte sätta något barn till världen eftersom jorden skulle gå under på grund av överbefolkningen. I Kina fick familjerna inte ha mer än ett enda barn och så blev det även för mig. Men vi skaffade detta enda barn först 1980 när tidningarna skrev om andra domedagsscenarior. Även om det är tämligen tyst om överbefolkningsproblemet så är det fortfarande ett allvarligt hot eftersom jordens befolkning har tredubblats sedan 1950."

Hans Lindberg menar att människans uppfinningsrikedom ofta underskattas, han skriver: "Tidningarna skrev om skogsdöd och ozonhål. År 2010-2015 skulle all Sveriges barrskog vara borta och de som levde i Oceanien skulle få hudcancer. Bilar fick katalysatorer och freoner förbjöds. Nu frodas barrskogen och ozonhålet håller sakta på att återhämta sig.”

Själv sätter jag mycket av mitt framtidshopp till innovationer. På alla områden, inte bara när det gäller miljön.

96-årige Arthur Ashkin, som i år fick nobelpriset i fysik för sin optiska pincett, hävdar att hans forskning kan komma att rädda mänskligheten. Det säger han i en intervju med SR:s "Vetandets värld" om sin senaste forskning kring billig el, som än så länge är hemlig men som han snart hoppas få publicerad i tidskriften "Science".

– Vi måste ta koldioxid ur atmosfären och om jag kan göra billig el, då kan jag se tll att det blir möjligt. Kanske räddar jag planeten.

Forskare som Arthur Ashkin ger mig hopp.

För oavsett hur vi känner, oavsett hopp, ångest och förnekelse, är innovationer, klimatsmarta politiska beslut och förändrade levnadsvanor hos var och en av oss enda vägen framåt för ett bättre klimat.