Krönika av Ernst Klein Politiskt krönikör ernst.klein@telia.com

Om vi skänker pengar till Världsnaturfonden kan vi rädda isbjörnarna undan den smältande arktiska isen, påstås i vackra tv-annonser. Man kan undra hur det ska gå till. Tänker Världsnaturfonden skicka särskilda frysaggregat till Arktis? Aldrig så mycket bidrag till fonden lär väl annars inte kunna hindra den pågående globala uppvärmningen.

Visst är det sorgligt om isbjörnarna faller offer för jordens klimatproblem. Men jag tycker nog det är rätt fräckt att använda dem på det här sättet.

Det har nyligen avslöjats att det saknas vetenskapligt underlag för de tidigare påståendena om att Himalayas glaciärer ska vara helt bortsmälta före år 2035. Det hotet passade så bra in i det domedagsscenario som somliga i sin iver att påverka klimatpolitiken har använt sig av.

Det här har pågått länge. Jag minns från mitt första år på Corren hur jag blev invecklad i en debatt med Naturskyddsföreningen med anledning av att den vintern var ovanligt mild. Se hur den pågående globala uppvärmningen redan påverkat oss, hävdade de lokala naturskyddarna i Östergötland. Vad ska de säga när vi om några år får en riktigt kall vinter, undrade jag. Det föll inte i god jord. Men nu är vi där. Den globala uppvärmningen har inte upphört, men stränga och milda vintrar avlöser fortfarande varandra.

Växthuseffekten är helt säkert ett verkligt hot. Dessutom håller vi på att göra slut på de fossila bränslen som med sina koldioxidutsläpp påverkar klimatet över hela klotet. Problemet är att det inte finns tillräckligt bra alternativa energikällor.

För mig är det obegripligt att de som varnar mest intensivt för farorna med ett varmare klimat också är de som mest energiskt motsätter sig användningen av kärnkraft.

Kärnkraften är inte en idealisk kraftkälla. Uranbrytningen innebär svårlösta miljöproblem. Förvaringen av det utbrända kärnbränslet ställer krav som aldrig tidigare hanterats.

Men om kärnkraften får utvecklas kommer man att använda reaktorer som kan nyttiggöra också sådant bränsle som idag anses uttjänt. De restprodukter som då återstår kommer att ha långt kortare risktid än de nuvarande.

Men ändå är det just utvecklingen av kärnkraft som anses särskilt oacceptabelt.

Vindkraften förefaller mig vara en återvändsgränd, precis som etanolen visat sig vara. Vindkraftverken är dyra och materialslukande och vållar påtagliga miljöproblem på många håll där man vill sätta upp dem. Dessutom ger de väldigt lite energi och alldeles särskilt lite under köldperioder då det ofta råder stiltje.

Solenergin är mera hoppfull, men framförallt på sydligare breddgrader än våra. Och än så länge ger den bara blygsamma bidrag till energiförsörjningen.

Så kan vi inte försöka vara lite mera realistiska i diskussionen om klimatproblemen? Varken blåsa upp det omedelbara hotet eller låtsas som om det inte finns något hot. Och utan alltför mycket känslosamhet diskutera vilka realistiska alternativ det finns för att minska utsläppen av växthusgaser.