Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni tyckte nyligen att det kunde vara en bra idé att i det svenska språket införa ett könsneutralt pronomen, "hen", för att ersätta "han" respektive "hon".
"Vi får hoppas att det kan vara ett nytt, fräscht grepp för att åstadkomma jämställdhet", sade Sabuni (SvD 5/3).
Sabuni klargjorde därmed grundtanken bakom förslaget: Genom att införa nya ord kan man också förändra verkligheten, i det här fallet åstadkomma jämställdhet.
Själv har jag turkiska som modersmål och jag är också av Kammarkollegiet auktoriserad översättare från turkiska till svenska. Möjligheten att jämföra turkiska med svenska har fått mig att reflektera över detta med könsneutrala pronomen och vilka samhällsförändringar man realistiskt kan förvänta sig att användandet av dem kan frambringa.
I turkiskan finns bara "hen" - inget "han" eller "hon". Ty turkiskan har bara ett genus för personligt pronomen i tredje person singular, ett ord med en bokstav: "o" (uttalas som ett kort å). Det görs alltså ingen skillnad mellan "han" och "hon" och inte heller mellan "den" och "det" - allt i tredje person singular kallas "o" - "den". Eller "hen" om man så vill.
Men frånvaron av "han" och "hon", och att turkar i över tusen år bara i nuvarande Turkiet använt sig av det könsneutrala o, har vare sig åstadkommit jämställdhet i de turkiska samhällena genom historien eller eliminerat kvinnoförtryck eller våld inom familjen. De frågorna diskuteras likväl med emfas i dagens Turkiet, därför att så många människor finner det viktigt att arbeta för större jämställdhet.
Förslaget att införa "hen" utgår från uppfattningen att de generella sociala mönster vi människor uppvisar på basis av våra kön, helt bestäms av sociala omständigheter, och om vi ändrar på de omständigheterna kommer vi också att kunna modellera dessa mönster som vi vill. Den tesen tål en respektfull diskussion, oavsett vad man anser om dess hållbarhet.
Men idén att man genom att ändra på orden kan ändra på verkligheten är i utvecklingspsykologisk mening ett barnsligt eller snarare ett magiskt sätt att se på tillvaron. Om vi inte säger vissa ord, utan ersätter dem med andra, kan vi undkomma att locka fram farliga krafter. Sålunda hellre säga "Horn-Per" eller "en viss potentat", och inte det riktiga namnet och riskera att locka fram "mörkrets furste".
För den som vill ta sig an besvärliga och angelägna frågeställningar när det gäller jämställdhet, saknas det inte utmaningar. Låt mig nämna en. År 2009 gjorde Ungdomsstyrelsen bedömningen att cirka 70 000 unga människor i Sverige "har ett begränsat eller villkorat val i förhållande till äktenskap och val av partner och att 8 500 av dessa unga känner sig oroliga för att inte själva få välja vem de ska gifta sig med".
Men självklart står det var och en fritt annars att söka åstadkomma jämställdhet med besvärjelser eller nyspråkliga konstruktioner.
Thomas Gür