Svar på ”Nej, det angår faktiskt inte dig!”, Correns ledarsida 30/9 Patrik Strömer och jag är i grunden ense om, att människor skall tillåtas sköta sig själva, så länge de inte kränker andra och håller sig inom lagens råmärken.

Inte desto mindre finns tillfällen, då det är rimligt att i alla fall försöka säga ifrån. Mina praktexempel är (små) barn i skidbackar!

Vid några tillfällen har jag – mycket lugnt och med lågmält tonfall – försökt säga till barnen, att de åkt på ett sätt, som är farligt för dem själva – exempelvis genom att utan förvarning åka under ett avspärrningsrep. Inom några sekunder har jag emellertid attackerats av en rytande förälder som skällt på mig för att jag åkt så att det varit farligt för deras barn!

Kompisen åkte fram till några föräldrar, som stod och vojade sig över en vurpad telning på ett mycket olämpligt ställe. ”Se för sjutton till att komma undan! När som helst kan någon komma flygande över hoppet och braka rakt in i er!”

”Tacket” för denna omtanke blev en utskällning!

Man kan naturligtvis hävda, att vi båda skulle ha struntat i alltihop, men det känns en smula egendomligt att bli utskälld efter att ha visat omtanke!

En skarp kontrast till dessa korkade föräldrar är de ungdomar, som sommarkvällar stundtals samlas i närheten av vår bostad för att gasa med mopeder eller epatraktorer. Det kan bli störande, när man vill sova. I de lägena har jag gått ut till dem och – mycket lugnt och lågmält – påpekat, att folk i husen häromkring behöver sova, vilket är svårt, när det gasas utanför.

Till dessa ungdomars ovanskliga heder skall sägas, att de praktiskt taget alltid lugnt åkt sin väg – ibland efter att ha bett om ursäkt. Ungdomlig tanklöshet får vi leva med – och ungdomlig eftertanke efter tillsägelse är alltid trevlig att uppleva.

Bror Gårdelöf

Linköping