Svar på "Ny kärnkraft – en dyr affär", 28/8.
I en debattartikel i Corren 28/8 påstår Linda Burenius och Jennie Wiederholm att ”vindkraften bär sina egna kostnader”. Detta är rimligen grovt felaktigt.
Sedan 2003 subventioneras vindkraften i Sverige via det så kallade elcertifikatsystemet. Detta innebär att förnybar el, huvudsakligen vindkraft, för varje producerad megawattimme får ett av staten utfärdat certifikat. Detta certifikat tvingas sedan övriga elproducenter, främst kärnkraft och vattenkraft, köpa och sedan debiterar de i sin tur elkonsumenterna för denna kostnadsökning.
Elcertifikatavgiften för oss konsumenter varierar en hel del över tid men enligt en större elleverantörs hemsida utgör elcertifikatkostnaden i år cirka 7 öre per kilowattimme, exklusive moms, påslag och skatt. Enligt min elleverantör debiteras jag och övriga kunder oftast mellan 5 och 9 öre totalt i vindkraftssubvention för varje kilowattimme vi konsumerar. Varje konsument kan alltså ganska enkelt räkna ut sin andel av stödet till vindkraften. För ägaren till en eluppvärmd ”normalvilla” i Sverige torde det bli i storleksordningen 1 000–2 000 kronor/år i subvention till vindkraften. I Sverige totalt blir det givetvis enorma summor.
Med tanke på hur författarna presenterar sig kan det knappast vara så att de är okunniga om elcertifikatsystemet som funnits sedan 2003 och beräknas finnas till och med 2035 och att systemet kraftigt subventionerar vindkraften. Att de ändå frankt hävdar att vindkraften bär sina egna kostnader är därför anmärkningsvärt och snarast vilseledande, i värsta fall medvetet vilseledande.
Artikelns trovärdighet ökar inte av det faktum att ordet elcertifikat av någon besynnerlig anledning inte nämns överhuvudtaget trots sin centrala betydelse i sammanhanget. Om vindkraften kan bära sina egna kostnader är väl den logiska följden att avveckla elcertifikatsystemet omedelbart, eftersom det inte längre behövs. Något sådant förslag kan dock inte heller spåras i artikeln.
Bertil Gustafsson
elkonsument
Svar:
Skribenten har rätt i att det sedan 2003 funnits ett elcertifikatsystem som syftat till att stödja utbyggnaden av förnybar elproduktion. Men ny vindkraft klarar sig utan elcertifikat.
Ambitionsnivån i elcertifikatsystemet har höjts efterhand. Den senaste höjningen skedde i samband med den blocköverskridande energiöverenskommelsen 2016 och avsåg 18 nya TWh förnybar el till 2030. Men utvecklingen för vindkraft har gått mycket snabbt, och det utökade systemet är redan fulltecknat. Kostnaden för ny vindkraft har nu sjunkit så mycket att den kan byggas utan stöd, och någon ytterligare ambitionshöjning är inte aktuell.
Vi håller helt med skribenten om att den logiska följden av detta är att avveckla elcertifikatsystemet, vilket också är vindkraftsbranschens förslag till Energimyndigheten. Men även om systemet skulle finnas kvar blir det ingen ytterligare ersättning till elproducenterna, eftersom priset på elcertifikat närmar sig noll när taket i systemet har nåtts.
Det är elkonsumenterna som betalat för elcertifikatsystemet, inte andra kraftslag som skribenten påstår. Och det kan vara värt att notera att dessa kostnader har kompenserats genom ett lägre elpris. Enligt Energimyndigheten har elkundernas kostnad för elcertifikat legat på omkring 2–4 öre/kWh. Det kan jämföras med att teknikkonsulten Sweco beräknat att elpriset pressas med 3 öre/kWh per 10 TWh ökad elproduktion, och att cirka 20 TWh vindkraft byggts ut genom elcertifikatsystemet.
Linda Burenius
ordförande 100% förnybart
Jennie Wiederholm
utredare energi och miljö Hyresgästföreningen