Möter vaktis. Vi suckar. Det är tungt nu.
– Vilket år det har varit. Jag trodde inte att det kunde bli värre än i våras. Men nu känns det nästan läskigt. Det känns som att fler i personalen är rädda nu.
Vi rabblar några namn på de som vi vet har corona av dem som är sjukskrivna den här veckan.
Vi har haft skolan öppen hela året. Det har kostat på. Går förstås inte att jämföra med hjältarna i vården. Men ändå. Täcka upp för varandra. Göra lite till och sedan lite till även om det normala räcker mer än väl.
– Mer tur än skicklighet att man inte har fått det. Märkligt med tanke på hur svårt att hålla avstånd.
– Jag försöker verkligen. Mot kolleger funkar det hyfsat men eleverna. Går det att undvika att komma nära överhuvudtaget om man ska kunna undervisa?
– Nej, det är svårt. Det är så trångt överallt.
– Jag tycker att vi skötte coronan bättre i våras, men nu i höst verkar det som många har släppt på det.
– Precis, och nu verkar dessutom smittspridningen öka snabbt i hela samhället. Hur klokt vore det inte om kommunen i detta läge lät eleverna gå hem redan på fredag.
– Ja, varför chansa ännu längre när det inte behövs. Vad är poängen med att vara här på måndag och en kort stund på tisdagen. Julafton är ju på torsdagen. Sannolikheten borde väl öka att vi och ungarna är friska då.
– Ja, jag förstår inte hur de tänker när de säger nej till det.
– Nej, inte jag heller.