Regeringen annonserade nyligen att man satsar 12,9 miljarder på ”klimatet”. Detta är en mycket udda prioritering när antalet fattigpensionärer stiger mot en kvarts miljon och när nyckelfunktioner i samhället som skola, vård och rättsväsende är satta under stark press.

Sveriges koldioxidutsläpp kan uppskattas till ungefär en och en halv promille av världens totala utsläpp, vilket motsvarar vår andel av världens befolkning. Kompenserar man dessutom för att våra skogar har nettotillväxt och binder stora mängder koldioxid så sjunker denna andel dramatiskt. Miljörörelsens bild, att Sverige är någons sorts internationell ”klimatbov”, stämmer alltså inte.

Sverigedemokraterna har förvisso inget emot att vi dämpar vår import av fossila bränslen och därigenom minskar våra utsläpp av växthusgaser. Däremot motsätter vi oss att man ständigt lägger en större börda på Sverige, som alltså redan har mycket låga nettoutsläpp för att vara en industrialiserad välfärdsnation.

Regeringen vill genom sina åtgärder minska Sveriges utsläpp med en miljon ton koldioxidekvivalenter per år. Siffran kan förefalla hög, men detta saknar i praktiken all betydelse för havsnivåer och liknande eftersom de globala utsläppen uppgår till närmare 43 000 miljoner ton. Vi talar här om enstaka procent av Sveriges utsläpp, som alltså i sin tur inte ens utgör promillen i ett internationellt perspektiv och därför är att betrakta som obetydligt.

Regeringens utspel handlar alltså inte om att rädda klimatet, utan om att rädda Miljöpartiets opinionssiffror. Man vill tydligen undvika att tala sina uppenbara misslyckanden på andra områden och vill därför föra upp ”klimatet” på agendan.

Sverigedemokraternas budskap är att det finns mycket annat som just nu är viktigare, såsom arbetsvillkoren och situationen för lärare, poliser, omsorgs- och vårdpersonal.

Mattias Bäckström Johansson

riksdagsledamot (SD)

Josef Fransson

riksdagsledamot (SD)

Markus Wiechel

riksdagsledamot (SD)