Hovrättsförhandlingarna om dubbelmordet i Ljungsbro pågår nu. Vi har lärt känna den person som bevittnade hur de två offren slogs ihjäl och som ingrep för att övermanna mördaren. Mannen gjorde ett modigt ingripande och förtjänar allas vår respekt, men hans upplevelser aktualiserar också frågor om vilket stöd som finns för den som ingriper mot och bevittnar brott.
Det är omöjligt att inte bli berörd av mannens berättelse. Han såg våldet, brottade ner mördaren och höll fast honom i fem minuter, samtidigt som han försökte få kontakt med SOS Alarm.
Under tumultet förstördes en del kläder och han blev sjukskriven efter händelsen, vilket gav inkomstförluster. Moraliskt sett borde gärningsmän betala skadestånd till vittnen och ingripare för förstörda kläder och psykisk skada. Åklagaren såg dock inte ingriparen i Ljungsbro som målsägande och hjälpte honom därför inte att driva en skadeståndstalan i brottmålet.
Det är viktigt att den som gör ett rådigt ingripande eller bevittnar ett grovt brott får bra stöd och rätt till skälig ersättning för kostnader. Om ett vittne även skulle ses som brottsoffer skulle det ge personen möjlighet att få ett målsägandebiträde och juridiskt stöd för att kräva skadestånd från gärningsmannen.
Det finns redan i dag möjlighet att väcka åtal för vållande till kroppsskada eller sjukdom, om en person av oaktsamhet åsamkar någon annan en psykisk skada (sömnstörningar, ångest, chock etc). Det vore värdefullt att få en domstolsprövning av frågan om en mördare kan begå brottet vållande till (psykisk) kroppsskada gentemot ett vittne.
Många åklagare skulle dock sannolikt tveka inför att väcka ett sådant åtal, med hänvisning till att det är svårt att bevisa att en psykisk skada föreligger.
Vidare har enligt lag anhöriga till personer som dödats genom brott rätt till skadestånd för psykiska skador. Det framstår inte som orimligt om även andra än anhöriga som bevittnar grovt våld och drabbas av psykiska skador genom en utveckling av rättspraxis skulle kunna få skadestånd. Mot bakgrund av rättsväsendets tvekan inför att ta sig an psykiska skador är det dock som tveksamt om det går att få till en prövning av skadestånd för vittnen.
Straff- och skadeståndsrätten framstår således i praktiken inte som tillräcklig för att tillgodose vittnens och ingripares berättigade anspråk och bör ses över.
Vad gäller polisens agerande är mannen i Ljungsbro nöjd med bemötandet omedelbart efter händelsen. Det framstår dock inte som lämpligt att sätta honom ensam i en taxi efter flera timmars förhör och efter att han precis sett två människor mördas.
Polis och åklagare kan alltså bli bättre på att använda straffrätt och skadeståndsrätt liksom på att ge ett gott bemötande för att värna ingripare och vittnen. Även en översyn av lagstiftningen behövs. Vittnen och ingripare är avgörande för vårt rättsväsende och förtjänar stöd och skydd.