Sverigedemokraterna har börjat göra film. Deras nya valfilm ”Ett folk, ett parti” handlar om socialdemokratiska partiets historia, och behandlar ämnen som flyktingpolitik, antisemitism, rashygien, steriliseringar och Sveriges förhållande till Nazityskland. Filmen påstår att ”socialdemokraternas svenska exempel” ledde fram till Förintelsen. Det är ett påstående utan något fog för sig.
Tack vare flera decennier av forskning har vi idag god kunskap om de ämnen som filmen behandlar. Tidigare och nuvarande Linköpingsforskare som Mattias Tydén, Elin Bommenel och Malin Thor Tureby hör till dem som gjort viktiga insatser. Men filmen undviker att förhålla sig till mycket av denna kunskap. Det gör att filmen inte är informativ utan tvärtom framstår som propaganda.
Ett huvudproblem är att filmen ger de svenska socialdemokraterna orimligt stort inflytande över både svenska och internationella processer. Socialdemokraterna har genom sitt långa maktinnehav påverkat politiken på många olika områden. Men de har verkat i ett internationellt sammanhang, har samarbetat med andra partier, och många gånger har det rått konsensus om politiken. Detta framgår inte av filmen som endast talar om socialdemokraternas politik.
Vi kan ta flyktingpolitiken under 1930- och 40-talen som exempel. Sveriges politik på detta område liknade den som fördes i flera andra länder. Men fast politiker reglerade den svenska utlänningslagen, var det myndigheterna som avgjorde vilka som skulle klassas som politiska flyktingar och alltså kunde få asyl i Sverige. Det var inte socialdemokraterna eller samlingsregeringen som avgjorde de enskilda flyktingarnas öde.
Den svenska flyktingpolitiken ändrades dessutom under andra världskriget, från att ha varit restriktiv till att bli mer öppen. Komplexiteten i denna och andra frågor kommer inte alls fram genom filmen. Istället påstås att ”de socialdemokratiska besluten kring hanteringen av judiska flyktingar resulterade i att flertalet judar kom att hamna i något av Hitlers alla koncentrationsläger”. Det är ett orimligt påstående.
Det finns flera direkta felaktigheter. Citat ur Aftonbladet används i valfilmen för att demonstrera socialdemokratins inställning till Nazityskland. Det stämmer att Aftonbladet under krigsåren uttryckte sig positivt om Nazityskland. Men Aftonbladet var på den tiden ingen socialdemokratisk tidning (den köptes av LO först 1956) och därför blir det totalt missvisande att sätta likamedtecken mellan Aftonbladet och dåtidens svenska socialdemokrater.
Fler exempel på felaktigheter kunde ges om filmens framställning om vården av ”sinnesslöa” på Vipeholms sjukhus, om samlingsregeringens presspolitik, om Olof Palmes inställning till steriliseringslagarna och så vidare.
Det är inte konstigt att vi ständigt förändrar våra berättelser om det förflutna. Och naturligtvis är det möjligt att omtolka socialdemokraternas historia. Men nya tolkningar måste bygga på den kunskap vi har, annars blir det propaganda. Sådant vill jag inte ha i en svensk valrörelse.
David Ludvigsson
historiker