Kommunen bromsar byggandet i onödan

Linköpings kommuns byråkratiska planmodell sätter käppar i hjulet för byggande, skriver Michael Cocozza.

23 april 2015 05:55

Kommunen beslut att stoppa all detaljplaneplanering inom järnvägskorridoren är ett utslag av samma byråkratiska planmodell som hämmat tillväxten i "expansiva Linköping" under senare tid. Kommunens kombination av senfärdighet, oförmåga att organisera planverksamheten och samarbeta med företagen ger en politik för byggande där man på område efter område är ur fas och därmed tvingas bromsa utvecklingen.

Utbyggnaden av järnvägsnätet har man från statens sida knutit ihop med bostadsbyggandet. Sverigeförhandlingen är inspirerad av

Stockholmsförhandlingen, där Stockholmskommunerna skulle bygga bostäder i utbyte mot tunnelbana. Vad gäller Ostlänken gör Linköping nu precis tvärtom det man enligt staten borde göra. Istället för att dra igång planarbeten för bostäder, kommer plankontoret med det ena hitte-på-problemet efter det andra. Planering av bostäder tar tid, huvuddelen av detta arbete berörs inte av det som händer i berg 15 meter under jord. Tvärtom är det till nytta för tunnelprojektet att få mer information om geotekniska förhållanden som kommer från de olika planprojekten.

I en dynamisk organisation måste man ibland arbeta i parallella spår.

Om företagen är villiga att ta planrisken föreligger ingen risk för kommunen. Bill Erikssons påstående att det då skulle kunna uppstå risk för skadestånd för kommunen är felaktigt. Påståendet att kommunen har begränsade planresurser är också fel. Planarbetet betalas av de som vill bygga. Planresurser, konsulter, finns det gott om på marknaden. Begränsningen ligger i Erikssons behov av att markera revir och detaljstyra allt i processen.

Kommunens beslut att anta planen för det egna bolaget, Stångåstadens Priso-tomt och samtidigt neka andra företag planprövning inom samma område är ett lågvattenmärke, men förståeligt när man ser hur illa Bill Eriksson uttrycker sig om privata bostadsföretag.

Folkungavallen står tom, det skulle i dag vara ett färdigt område med 600 bostäder. Kostnad för kommunen i form av uteblivna markintäkter, fastighetsavgifter och skatteintäkter ligger på cirka 10 miljoner kronor per år. Djurgården har haft ett färdigt planprogram i sex år, byggstoppet där har kostat kommunmedborgarna minst 30 miljoner kronor per år. Till detta kommer de tusenstals bostäder på privat mark som plankontoret stoppat i sina konstlade prioriteringsprocesser.

Man kan undra vem det är som åsamkar kommunmedborgarna skada.

Michael Cocozza

Botrygg AB

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!