Parken ger idag ett stängt och avvisande budskap till Linköpingsborna. Att allmänheten får tillgång till det centrala parkområdet är av starkt intresse. Utvecklingen har sprungit ifrån idén om en stängd park.
Länsstyrelsen kan gå väldigt långt när det gäller att hävda allmänhetens tillträde på privat mark inom till exempel strandskyddsområden. Förbud mot att klippa gräs på egen mark i syfte att förhindra hävdande av tomtmark förekommer.
Mot den bakgrunden är det något märkligt att länsstyrelsen är passiv när Statens fastighetsverk stängslar in ett centralt markområde i Linköping och det samtidigt som länsstyrelsens chef förutsätts använda parken för privata ändamål.
Hela situationen inverkar negativt på länsstyrelsens trovärdighet i de för myndigheten centrala markfrågorna.
Det byggnadsantikvariska argumentet att slottsparken ska vara stängd för att den var det redan då Karl IX satt på slottet och styrde är svagt. Det är inte rimligt att 1500-talets maktstrukturer ska manifesteras i Linköpings centrala stadsmiljö.
Slottets historia är allt annat än statisk. Huset har fungerat som biskopsgård, kungsboning, administrativ byggnad, fängelse och nu senaste residens för landshövdingeämbetet. Slottsbyggnadens föränderliga historia utgör inget hinder för en öppning av slottsparken.
Det finns heller ingen motsättning mellan målet i byggnadsminnesförklaringen att behålla den slutna karaktären med den nuvarande inramningen och samtidigt ha parken öppen för allmänheten. Det finns mängder av sådana exempel – Dahlbergs café i Gamla Linköping och Thielska galleriet i Stockholm där det är öppet dagtid.
Ett öppnande av slottsparken skulle även komma att gynna fastighetens museiverksamhet.
Målet bör vara att allmänheten ska kunna gå in i parken från olika håll, vidare till Slotts- och domkyrkomuseet, köpa en kopp kaffe i ett slottscafé, sätta sig på en uteservering i parken och njuta av den fina miljön. Potentiellt är parken tillsammans med slottsmuseet ett av stadens främsta besöksmål.