Det är svårt att förstå hur 40 år av krig påverkar ett land och dess människor. Nu riskerar Afghanistan att återigen bli en bas för terrorism. Miljontals har lämnat landet, regeringen har fallit. Talibanerna har återtagit makten.
Både Ryssland och USA har försökt kontrollera landet men har fått lämna landet utan någon lösning. Den offensiv vi nu har sett är obeskrivligt grym med massmord, våldtäkter, förstörda byggnader och mental krigföring.
Talibanerna har kontroll över tullar, livsmedelspriserna ökar och leder landet till en ekonomisk och humanitär katastrof.
Vi som har afghanska vänner ser hur noga de följer utvecklingen. Vi hör hur deras familjer är instängda i sina hus och kämpar för att överleva. Ingen vet vad som ska hända dem. Det går inte att ta sig till säkrare områden.
Kvinnosynen och den medeltida rättsskipningen är omöjlig att förstå. Vi hör om förhållanden som varje försvarare av mänskliga rättigheter inte kan acceptera.
I svensk politik pågår samtidigt en diskussion om hur man ska kunna begränsa antalet asylsökande. Vi ser hur politiken alltmer kännetecknas av en konflikt där en nationalistisk agenda ställs mot internationellt samarbete, solidaritet och omtanke.
Den tidigare politiken med en reglerad invandring med behållen respekt för asylrätten prövas därför i grunden.
Svenska kyrkan har sedan länge varit en kraftfull försvarare av asylrätten och nu behöver kyrkans röst bli ännu högre och tydligare. Jag är stolt över det arbete som våra församlingar runt om i landet har gjort för flyktingar som har behövt en öppen gemenskap och att finna en trygg väg in i samhället.
Det enda rimliga är att kräva en amnesti och ge arbets- och uppehållstillstånd för asylsökande som bor i Sverige. Det finns en anständighetsgräns för hur man ska respektera människors grundläggande rättigheter. Den gränser är nådd nu.
Den 19 september är det kyrkoval. Vi uppmanar alla medlemmar i Svenska kyrkan att gå till valurnorna och lägga sin röst på ett alternativ som inte ger främlingsfientligheten något utrymme.