Ligga lägre och spela längre. Linköpings FC åkte till Göteborg med en tydlig matchplan för att om möjligt kunna skrälla mot guldfavoriten. Nu räckte det inte, men jag gillade ändå försöket att komma med något taktiskt nytt för att störa ett lag som på papperet inte är bättre på alla positioner men på väldigt många.
Det var tufft från start och utan Frida Leonhardsen Maanum, en av hela seriens bästa spelare, var det inte så konstigt att det saknades en del offensiv kraft och kvalitet. När sedan Olga Ahtinen tvingades utgå strax före paus blev det för mycket och dubbla baklängesmål när matchklockan passerat 45 gjorde ont. För att göra smärtan ännu värre var det dessutom Stina Blackstenius som gjorde det första.
Sammantaget blev uppförsbacken för brant och då hjälpte det inte att LFC fram till dess faktiskt gjort det riktigt bra.
Det var spel med tre mittbackar och något som påminde om 5-4-1 i defensiven, men inte heller någon tvekan att sätta press när tillfälle gavs. Göteborg sökte tydligt ytan bakom backlinjen, som är stabil men inte snabb och som bäst med spelet framför sig.
För att reda ut Göteborgs numerära överläge på mittfältet flyttades Lina Hurtig in centralt och det var en roll och position som passade rätt bra. Tanken var att i offensiven få till en 3-4-1-2-formation, men det ska sägas att avslutningarna på eller mål var ytterst lätträknade.
Som gammal och snedsparkande mittback gillade jag annars verkligen hur det smälldes på och var ovanligt elakt i närkamperna. Inte minst Nilla Fischer var aggressiv och tvekade inte att trycka till när tillfälle gavs. För min del får det gärna vara lite irriterat och adrenalinstint.
Det piggar bara upp.
Tar inte Göteborg och Rosengård platserna ett och två i höst är det ett ruskigt underbetyg. Kommer LFC trea och når Champions league är det bra jobbat. Det räcker numera för att spelarna ska få ta fram passen och ge sig ut i Europa igen. Det är äventyr som utvecklar och för laget framåt på sikt.
Med en dryg tredjedel av serien avverkad ser vi en utveckling där matcher och resultat blivit mindre förutsägbara. Det är inte längre givet att ett lag med toppambitioner åker och städar av ett bottengäng. Som när LFC kastade bort tre poäng i Umeå för några veckor sedan.
Det går att diskutera om det blivit bättre, men definitivt har det blivit jämnare och det lovar mer dramatik fram till avgörandet i höst. Som det ser ut nu är det främst många lag på nedre halvan som har ungefär lika många poäng, som slår varandra och som byter plats huller om buller.
Det är en tydlig spaning efter denna märkliga vår och sommar.