I det här fallet fanns indikationer på den diagnosen redan vid skolstart, men trots vädjande från föräldrar så gjordes ingenting. När barnet i fråga kom upp i fjärde klass fick han diagnosen, men redan då hade barnet förlorat några år i sin möjlighet att få en bra skolgång. Under hela den tiden förklarades det bara att han var ovanligt livlig. Trots att han nu fått diagnosen så fortsatte hans problem i skolan, något som lärarna borde ha slagit larm om. 

Nu går han i sjätte klass och har alltså avverkat en stor del av sin skolgång som har varit minst sagt splittrad. Lusten att gå till skolan har varit dålig på grund av hans besvär. Han har alltså förlorat sina sex grundläggande år i skolan utan hjälp. 

Det är ju dessutom inte bara han som lider utan även familjen får lida. Frågan är hur framtiden ska bli i dessa tider när utbildning är nödvändig för att få ett jobb och ett bra liv. Jag tycker att man måste ta tag i sådana här problem i tid och inte vänta så här länge.