En riktig solskenshistoria ur verkligheten

Det här var tänkt att bli en dagens ros, men historien kräver mer.

Den vardagliga hjälpsamhet känner inga gränser när något händer en medmänniska, påminner insändarskribenten.

Den vardagliga hjälpsamhet känner inga gränser när något händer en medmänniska, påminner insändarskribenten.

Foto: Michael Probst

Insändare2021-02-24 14:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

När jag gick på Drottninggatan vid lunchtid i måndags föll en dam med rollator framför mig (ena hjulet åkte ner i en förrädisk hålighet i trottoaren). Knappt hann jag fråga hur det gått förrän det kom en kille som visade sig var en för tillfället ledig ambulanssjukvårdare. Jag stannade ändå en liten stund och hjälpte till med damens tillhörigheter. 

Under den korta tiden, 10–15 minuter, stannade minst tio personer och erbjöd hjälp: skjuts (”jag har ändå inget särskilt för mig just nu”), vatten (”från mitt kontor här i närheten”). Bland alla dessa fanns även en tonårspojke som undrade om han kunde göra något.

Av egen erfarenhet vet jag att människor gör så här. Men det kan vara bra att påminna sig om den vardagliga hjälpsamhet som inte känner gränser när något händer en medmänniska. Särskilt nyttigt att se när ens omvärld (mja, särskilt äldre…) sitter och morrar över världens förfall.