Kalla krigets oberoendestrategi har ersatts av en samarbetsstrategi som vilar på en förväntan om hjälp vid ett angrepp. Sverige har inga garantier om militär hjälp utifrån.
Den svenska solidaritetspolitiken kan karaktäriseras som en ”alliansfri allianspolitik”, där icke medlemskap i militära allianser och en avsaknad av bindande ömsesidiga försvarsförpliktelser till andra stater kombineras med ett växande anti bi- och multilaterala försvarssamarbeten.
Dagens solidaritetspolitik har få likheter med det kalla krigets neutralitetspolitik. Under kalla kriget uteslöts medlemskap i dåtidens EG med hänvisning till neutralitetspolitikens krav på trovärdighet. Det ansågs vara viktigt att Sverige på olika sätt politiskt markerade att landet inte frivilligt skulle ansluta sig till västsidan i händelse av ett krig. Under 1950-och 1960-talet gjordes stora ekonomiska uppoffringar för att bygga upp en nationell militär förmåga. Under 1950-talet avsattes cirka 4,5 procent av bruttonationalprodukten (BNP) till försvarets budget.
Vid 1980-talets början var försvarets andel av BNP fortfarande tre procent. I dag utgör försvarsutgifterna cirka 1 procent av BNP. Det svenska försvarets styrka och beredskap dimensionerades under kalla krigets första decennier utifrån målsättningen att kunna avskräcka en motståndare från anfall i enlighet med den så kallade marginaldoktrinen. Försvarsmakten skulle även på egen hand kunna avvärja ett angrepp eller, om nödvändigt, utkämpa ett fördröjningskrig i väntan på hjälp. Neutralitetspolitikens trovärdighet förutsatte alltså både en konsekvent utrikespolitik som manifesterade en politisk vilja att stå utanför konflikter och en förmåga att på egen hand motstå påtryckningar och försvara landet.
Solidaritetsdeklarationens löften och de öppna förberedelserna för militär samverkan med andra stater gör att det idag finns goda skäl för Ryssland att anta att Sverige inte kommer att stå utanför en konflikt mellan Ryssland eller något EU-medlemsland eller nordiskt land.