Det bästa, eller möjligen värsta, med alla dessa klyschor är att de stämmer. Klart som sjutton att bollen är rund, att pucken är platt och att det ärligt talat är svårt att ta mer än en match i taget.
Men den här.
Vi spelar alltid med bästa laget.
Snacka om skitsnack.
Som nu, när LHC-damerna satte sig i bussen till Jönköping för att möta serieledande HV 71, och av olika anledningar var vare sig Ingrid Morset, Zoe Hickel, Pernilla Winberg, Isabell Palm eller Vilma Tanskanen aktuella för spel den här gången heller. Bästa laget, någon?
Det krävs inga särskilt djupgående hockeykunskaper för att förstå att LHC snarast möjligt behöver få tillbaka så många som möjligt för att ha en chans att konkurrera med de bästa lagen.
Skador är en del av den här världen, men någon måtta får det vara för att ha en chans mot ett lag som har toksatsat och rent av borde ta guld framåt våren. Jag skulle nästan dra det så långt som att allt annat är ett misslyckande.
Tre av de nya HV-stjärnorna har hämtats från rivalen tretton mil bort och tittar du på poängligan förstår du också vad LHC har tappat. Man kan snacka hur mycket som helst om attityd och karaktär, men utan tillräcklig spets och skicklighet går det inte. Titta bara på LHC:s båda representationslag.
När jag nu sitter här i Kinnarps och kollar poängligan I SDHL ser jag LHC-bekantingarna Lara Stalder, Kennedy Marchment och Sidney Morin i topp med 22, 22 och 19 poäng gjorda. LHC:s bästa Saana Valkama har gjort sju. LHC har på tolv matcher nu gjort 20 mål medan HV på en match mer är uppe i 62.
Säger rätt mycket. Det också.