Vi var på väg mot ett mirakel i Ostrava, men så blev det självmål och nu är i stället svenskarna snart på väg hem.

Det var en match som sa det mesta om det här laget där ingen ens hört talas om det här med lagom. Är det bra så är det bra som bara den. Är det dåligt är det för långt under godkänd nivå. Man kan säga att det var en lysande andra halva där 0–3 blev 3–3 med en sjutusan till vilja, hög fart och skön kaxighet. Man kan också säga att det var en start med alldeles för mycket av juniorhockey av ett för orutinerat lag. När det inte längre fanns något att förlora blev det så mycket bättre.

Alla visste (?) att det handlade om att spela enkelt, hålla ihop laget, undvika utvisningar och få ned farten på ryska stjärnor.

Artikelbild

Alla som såg något av det räcker upp en hand.

För många misstag, för många insläppta mål.

Ingen kan klaga på offensiven och underhållningen, men däremot på defensiven och naiviteten.

– Vi var inte med från början, hör jag just Pär Mårts säga i tv-sändningen.

Tjenare.

Inte med från start.

I en VM-kvartsfinal.

Svagt av spelarna, svagt av ledarna.

Sex segrar av åtta möjliga i ett VM är förstås inte uselt, men det hjälper inte. Ett VM som tar slut i kvartsfinal är ett misslyckande. Så enkelt är det. Och svårt.

I övrigt:

Ryssland var bättre och vann välförtjänt även om Wikegård & Co länge gjorde sitt bästa för att skylla på domarna. Pär Mårts måste också vara självkritisk. För öppet spel, en del märkliga uttagningar och stundtals svårbegriplig coachning. Som nu när sämste backen Oscar Klefbom tillhörde dem som fick spela mest. Ny stark insats av Mattias Sjögren. Spelar han i LHC till hösten vore det märkligt. Lätt att säga nu, men Anders Nilsson borde ha stått i mål från början. Oliver Ekman-Larsson och Filip Forsberg är är svensk ishockeys framtid – och nutid.

En sak till:

Jaromir Jagr – wow!