Ett nät av vägar, höghastighetståg, hamnar, energi och annan infrastruktur som ska underlätta Kinas handel med världen. Det var främst så som Kinas president Xi Jinping 2013 lanserade sitt flaggskeppsprojekt, som blev känt som "den nya sidenvägen". Namnet syftade på de handelsvägar som på medeltiden blev startskottet för Kinas handel – den som i modern tid byggt landets ekonomiska makt.

"Två lager"

Det är lätt att tro att Belt and road–projektet som det egentligen heter, en av världens största infrastruktursatsningar någonsin, handlar om just vägar och broar. Men i själva verket är det bara en liten del, säger Kinakännaren Nadège Rolland vid The National Bureau of Asian Research i Washington, till TT.

Man måste se det här i två lager: det som Peking säger – och det som egentligen pågår, säger hon.

Främst, menar många experter, handlar Belt and Road Initiative, BRI, om en långsiktig plan att föra de över hundra länderna som ingår i projektet i linje med det kinesiska kommunistpartiets politiska plan. Inte med våld och militär – utan med pengar. Genom att öppna plånboken planerar Peking att förskjuta de geopolitiska maktstrukturer vi har i dag för att öka sitt inflytande och bli världens ledande stormakt till 2049. Allt i enlighet med den vision skapad av Xi Jinping som fått namnet ”den kinesiska drömmen”.

Det är egentligen inte någon hemlighet, men hittills har propagandan fokuserat på infrastruktur, eftersom det har en positiv klang. Utvecklingsländer behöver ju infrastruktur och man måste börja med något som lockar de man vill ha över på sin sida, säger Rolland.

Nät av länder

2013 hade Kina gott om kapital och kapacitet att ta sig an stora byggprojekt. Då var det smart att investera och låna ut pengar till andra länder som behövde infrastruktur, för att skapa jobb i kinesiska bolag och samtidigt få bra avkastning på pengarna.

Nu är Kinas BRI-investeringar uppe i nära 600 miljarder dollar – mer än Sveriges BNP – enligt Världsbankens uppskattning.

Idén bygger på att länderna inleder samarbeten med Kina till en början för att de ser sina egna ekonomiska fördelar. När tiden går börjar de inse att de behöver ha ett bredare och djupare samarbete med Kina för att skydda de vinningar som skapats, förklarar Nadège Rolland. På så vis knyter Peking länderna närmare sig.

Men de kan också göra det genom det som kallats "skulddiplomati", det vill säga fall där länder inte klarar att betala tillbaka sina lån, varpå Kina tar över strategisk infrastruktur. Det hände exempelvis med en hamn på Sri Lanka och väntas hända på fler ställen i en tid då utvecklingsländer är högt belånade.

Det är inte nödvändigtvis så att Kina med ont uppsåt tvingar in länder i skuldfällor som leder till att de måste lämna över sina infrastrukturprojekt – och sin makt – till Peking. Men genom att skapa ett beroende av kinesiska pengar och alla överenskommelser som kommer med BRI så väver man ett nät av länder som måste foga sig efter Kinas intressen i slutändan, säger Rolland.

Säkra partiets makt

Det är inget sammanträffande att många av de stora mottagarländerna i BRI är icke-demokratier, förklarar professor Steve Tsang, som leder Kinainstitutet vid SOAS-universitetet i London.

Ett annat mål med det hela är nämligen att göra världen säkrare för auktoritära stater, säger han.

I Pekings vision ska sådana länder kunna utvecklas utan att behöva be om ursäkt eller hotas med sanktioner. I sitt tal på kommunistpartiets kongress 2017 erbjöd Xi Jinping den kinesiska modellen av socialism som en "ny möjlighet för andra länder som vill skynda på sin utveckling samtidigt som de vaktar sin självständighet".

En värld där den liberala demokratin har tappat mark – till fördel för auktoritära modeller – är nämligen också en värld där det kinesiska kommunistpartiet sitter säkrare på makten, säger Tsang. Med fler likasinnade blir det lättare att stoppa spridandet av så kallade "färgrevolutioner" eller demokratiuppror som det som nu pågår i Hongkong.

Det är en mycket långsam process av att nöta ner de normer som ligger till grund för den liberala världsordningen. Och just för att processen går så långsamt är den svår att se, säger Nadège Rolland.

Inga krav

Men man kan redan se prov på det, i till exempel Afrika. Där ger Kina lån till stater utan att kräva de motprestationer som traditionella långivare, till exempel Världsbanken, gör i form av demokrati och mänskliga rättigheter. Länder kan bli belönade med Kinas pengar oavsett hur de behandlar sina medborgare.

Det är ett av Kinas sätt att underminera demokratin. Även om det är indirekt är det oerhört betydande, säger Rolland.

Samtidigt finns det experter som gör en försiktigare analys än henne och Steve Tsang.

Vissa delar av den nuvarande världsordningen accepterar Kina och man är också delaktig i internationella organisationer. Men i den typen av samarbete som inte handlar om att främja individers rättigheter eller yttrandefrihet, säger Björn Jerdén, chef för Asienprogrammet på Utrikespolitiska institutet.

I slutändan är dock allt beroende av hur Kinas ekonomiska framtid ser ut. Pekings utsikter att kunna genomföra sina planer ökar förstås om man kan upprätthålla den rekordtillväxt man haft under några decennier – vilket kan bli svårt i en allmän ekonomisk avmattning och pågående handelskrig.