Elin har tjockt, mörkt hår och glada, pigga ögon. Hennes breda leende visar på en enorm energi och entusiasm inför livet. Det fullständigt lyser av liv om henne. Men när hon pratar om det senaste dryga året ser hon plötsligt lite allvarligare ut.

– Jag har än idag inte accepterat att jag behövt gå igenom det som jag gjort.

Innan Elin blev sjuk hade hon stora mål och planer. Hon höll på att ta körkort, pluggade för att i framtiden kunna bli sjuksköterska och hon jobbade mycket. Men helt plötsligt vändes hela hennes värld upp och ner. Att ens kunna gå ensam till affären blev en kamp. Från att vara en självständig 17-åring till att plötsligt vara i konstant behov av uppbackning och hjälp från omvärlden. 

När Elin fick diagnosen hade hon haft ont i sitt ena knä sedan sommaren. Hon trodde själv att värken främst berodde på den stora kontrasten mellan att tidigare ha suttit stilla i skolan hela dagarna, till att plötsligt jobba mycket på café med helt andra rörelsemönster.

Hur reagerade du när du fick cancerbeskedet

 – Jag var stencool. Jag började inte gråta, jag reagerade inte så mycket över huvud taget. Det var så överväldigande att det var svårt att inse vad det faktiskt innebar. Så direkt när jag fått diagnosen åkte jag till skolan och berättade för hela klassen att jag under en tid framöver skulle vara borta en hel del.

Hon inledde behandlingen med cellgifter och medicinering. Hela tiden blickade Elin framåt.

 – Jag tänkte att det här får bli en period i mitt liv, sedan blir allt bra igen. Efteråt skulle vardagen rulla på som den alltid har gjort. Under tiden fick jag en helt annan typ av vardag som på något sätt blev regelbunden för mig, med cellgifter måndag till torsdag varje vecka. 

Slaget i ansiktet kom först när Elin fick vetskap om amputationen, två veckor innan den var planerad att äga rum. Hon insåg att hennes sjukdomstid inte bara skulle vara en period av livet, hennes framtid skulle bli formad efter det här kapitlet och förändra hennes liv för alltid. 

— Helt plötsligt skulle jag leva hela mitt liv under de två veckorna jag hade kvar med två ben. 

Elin började med ens att tänka på allt som skulle bli omöjligt när hon bara hade ett ben. Hon skulle inte längre kunna bli sjuksköterska, hon skulle inte kunna träna, hon skulle inte klara sig på egen hand.

– Det var en väldigt stor omställning och negativa tankar malde i huvudet.

Efter amputationen i slutet av januari klarade hon plötsligt ingenting själv. Att kunna ta en buss blev en omöjlighet, att ta sig in i huset hur som helst var det inte tal om och att ens sätta sig upp själv i sängen krävde hjälp av andra.

– Mina föräldrar var med mig överallt. Jag gick från att vara självständig till att inte kunna styra mitt eget liv. Jag insåg hur bra alla andra har det och jag förstod också att man sällan förstår vad man har förrän man förlorar det. Plötsligt förlorade jag min chans att få vara i skolan, att få plugga, att få ha ett normalt liv och en vardag som följer ett mönster och som man själv kan styra som man vill. 

Det var först en tid efter amputationen som drivet att kunna klara sig själv kom tillbaka igen. Hon lät sig inte brytas ner. Hon började justera sina förväntningar. Istället för att se det kommande livet som ett nederlag försökte hon se det som en möjlighet. 

– Någonstans behövde jag ju bara acceptera vad som hänt. Jag kunde inte styra över hur mitt liv skulle bli, jag var helt enkelt bara tvungen att följa med. 

Elin kände återigen en lust och vilja att kämpa för att leva en så normal vardag som möjligt.

– Livet är inte småproblem som en dålig hårdag, och livet tar inte slut när man blir sjuk. Jag kan klara vad jag vill; jag ska bli sjuksköterska, jag ska flytta hemifrån om ett år, jag ska ta körkort. Även om det kommer ta lite längre tid än vad jag själv hade önskat från början så kommer jag ändå att ta mig dit. 

– Det är ju som vilket träningspass som helst; om man går in med inställningen att man ska klara något och inte klarar det, då är det ju bara att ladda om och ge sig fasiken på att man ska klara det nästa gång. Om man ger upp kommer man ju aldrig komma dit man vill. 

Varifrån hittar du din styrka? 

 – Jag föddes med pannben, säger hon och skrattar. Jag är så bestämd att jag ska ta mig tillbaka till livet. Det har varit viktigt för mig att kunna se framåt och förstå att det faktiskt finns saker att se fram emot.

Körkortet är inte så långt borta nu. 

– Jag har snart teori och uppkörning, berättar hon och ler nöjt.

Nu siktar Elin på att bli sjuksköterska med inriktning på barn. Efter sin egen resa har hon en tanke att rikta in sig på onkologi, det vill säga läran om tumörsjukdomar. 

– Jag kommer alltid kunna berätta för barnen att jag har sett samma saker som de nu ser. Jag kommer kunna förklara hur jag kände under min sjukdomstid och hur stolt jag är nu över hur mycket jag har utvecklats. 

Envisheten syns i Elins ögon när hon pratar. För några månader sedan började hon till exempel att träna för att stärka bål, armar och axlar. 

 – Jag måste ju orka och jag måste ju vara stark. Den här kroppen ska jag ha i hela mitt liv. Om jag inte börjar träna nu kommer jag inte börja göra det senare.

Under höstlovet 2018 deltog Elin på ett rullstolsläger på Lidingö. Det lade ytterligare en pusselbit i resan mot ett så normalt liv som möjligt. Träningslägret syftade till att göra deltagarna mer självständiga. De utsattes för scenarion som de kan behöva handskas med även hemma, såsom trappor och höga kanter. 

– Innan lägret var jag ganska lat. Om jag var hungrig kunde jag be om en macka och då fanns det alltid någon som gjorde en macka åt mig. Men förr eller senare måste man göra den där mackan själv, säger hon och skrattar.

– Jag tänker ofta på hur livet hade sett ut utan sjukdomen. Då hade jag fortfarande varit en helt vanlig, odödlig tonåring som hade behövt anpassa mig till de problem som man då tycker är stora. Om jag vaknade med en dålig hårdag var det något av det värsta som hade kunnat hända. Jag är tillbaka i att faktiskt få och kunna klaga på att jag har en dålig hårdag. Det är skönt att kunna klappa sig själv på axeln och säga att jag någonstans faktiskt har gått vidare.

Det märks verkligen att Elin börjar komma tillbaka till ett mer normalt fungerande liv och att hon börjat finna sig i hur hennes liv kommer att fortsätta forma sig. 

– Livet är tufft, men det är du också, avslutar hon sedan självsäkert med sitt smittsamma leende.