Robert Bohman var klubbägare, festfixare och konceptdesigner med prestigefyllda, internationella uppdrag. Kokainet var hans genväg till kreativitet och idéflöde, tyckte han, men efteråt inser Robert Bohman att han gått på en av alla myterna kring den vita drogen.

Jag skulle ljuga om jag inte sa att den hjälpte mig en viss del till en början, för det frigörs ju dopamin i hjärnan och jag kom igång i mitt tänkande.

Problemet var att han snabbt fick ökad tolerans – han behövde lite till och sedan lite till för att nå den sprudlande kreativiteten. Han fastnade i beroende. Nu ser han det som att han egentligen föddes med beroendesjukdomen, den var nedärvd.

Artikelbild

| Robert Bohman har varit kokainmissbrukare och höll på att dö av hårt drickande och knarkande, men slutade vid millennieskiftet. Sedan dess har han utbildat sig till beroendeterapeut och utvecklat en ny typ av behandlingshem.

Påtänd pappa

Länge klarade Robert Bohman, trots kokain och alkohol i enorma mängder, både att hålla karriären i rullning och att fixa livet som småbarnspappa.

Jag klarade det väldigt länge. Visst, jag stod där i Vasaparken med barnen och jag var pappaledig, men mot slutet var jag också påtänd på kokain och berusad av alkohol när jag var med dem. Då är du ingen bra pappa.

Till slut, för 18 år sedan, hade han nått den absoluta botten. De upprepade försöken att sluta hade misslyckats. Han hade förlorat både jobb och familj och varit nära att också mista livet.

Artikelbild

| Robert Bohman har varit kokainmissbrukare och höll på att dö av hårt drickande och knarkande, men slutade vid millennieskiftet. Sedan dess har han utbildat sig till beroendeterapeut och utvecklat en ny typ av behandlingshem.

När jag kom in i tillfrisknandet ägde jag i princip bara kläderna på min kropp. Jag fick hjälp av socialtjänsten för att kunna köpa kalsonger och strumpor. Det sorgliga är att det inte hade behövt gå så långt, jag hade inte behövt förlora allt om vården varit mer tillgänglig, om jag hade kunnat relatera tidigare.

Många myter

En av alla myter kring kokain är att det inte är farligt, att man kan ta lite grann då och då utan att fastna. Robert Bohman är noga med att inte säga "tar du så dör du". Vissa blir beroende, andra inte.

Men kokain är en av de mest beroendeframkallande drogerna som existerar.

Han vänder sig också emot bilden av kokainet som glamoröst. Då glömmer man att produktionen i Latinamerika bygger på barnarbete. Man glömmer gerillans järngrepp om byarna på landsbygden där kokabladen odlas och man glömmer knarkkriget i Mexiko.

Om den här artikeln hade publicerats i Mexiko hade både han själv och skribenten varit i akut fara, påpekar han.

Huvud på påle

Det här kokainet som man tror bara är lite party och inte rör någon annan – om man vet om att en 16-årig flicka i Mexiko blir halshuggen för att hon bloggat om kartellerna och att hennes huvud sätts upp på en påle i byn, då smakar inte kokainet lika gott. Då blir det inte lika coolt att ta det.

Han frågar sig hur kändisen som blir påkommen av polisen med kokain i fickan kan komma undan med att säga: "Ja, det var dumt, men det rör bara mig". Den som använder kokain köper en produkt från en riktigt smutsig verksamhet, konstaterar han.

Inkörsport för unga

I dag har kokainet också blivit en inkörsport för unga till drogberoende.

Det har förändrats oerhört jämfört med för 20-30 år sedan. I dag är det inte bara en partydrog kring Stureplan, absolut inte. Jag har träffat många 16-17-åringar vars förstadrog före alkohol är kokain.

När han själv var där allra längst nere på botten för 18 år sedan gick det åt uppåt tio gram kokain och en flaska whisky per dygn. Under tre års tid hade han försökt sluta utan att lyckas. Han hade varit inlagd på behandlingshem, men avbrutit. Hans kropp orkade inte mer och han försökte ta sitt liv.

Men när han tog sig till ett sjukhus och sökte hjälp blev han hänvisad till socialförvaltningen och uppmanades att ringa dem på telefontiden flera dagar senare.

Det är en målande bild av svensk beroendevård, tycker han.

Den är undermålig, slår han fast, och pekar på tre avgörande brister: Kunskap, tillgänglighet och snabbhet.

Vill hjälpa andra

Han anser att beroendevården borde sorteras under landstingen och vara en del av sjukvården, inte som i dag vara kommunernas och socialtjänstens ansvar.

Är jag sjuk ska jag kunna vända mig till sjukvården och få hjälp.

Robert Bohman arbetar fortfarande som konceptdesigner, både i Sverige och internationellt. Efter att han blev drogfri utbildade han sig också till alkohol- och drogterapeut och startade först ett eget behandlingshem och nu senast öppenvårdsmottagningen The House för att kunna ge just den vård som han själv skulle ha behövt.

Kunskapen är undermålig och vården är oattraktiv, det var därför jag startade. Jag såg att det saknades vårdalternativ i Sverige.
Om man vet om att en 16-årig flicka i Mexiko blir halshuggen för att hon bloggat om kartellerna och att hennes huvud sätts upp på en påle i byn, då smakar inte kokainet lika gott. Då blir det inte lika coolt att ta det.

Den som använder kokain köper en produkt från en riktigt smutsig verksamhet, konstaterar Robert Bohman, som driver öppenvårdsmottagningen The House för att kunna ge just den vård han själv skulle ha behövt när han var kokainberoende.