Försvunna personer underprioriterad verksamhet

Polisen ska inleda en räddningsinsats om en försvunnen persons liv och hälsa är i fara. Men nu riktas kritik mot myndighetens eftersökningsarbete i två uppmärksammade fall där två saknade pojkar hittats döda.

En underprioriterad verksamhet inom polisen, säger räddningsforskaren Rebecca Stenberg.

23 augusti 2019 06:30

När en tolvårig pojke hittades död i en sjö på Värmdö den 5 augusti hade det gått två dygn sedan han anmälts försvunnen. Familjen är kritisk mot hur ärendet hanterats, och deras målsägarbiträde Anwar Osman säger till Dagens Nyheter att grundläggande åtgärder uteblivit.

I förra veckan stod det klart att Stockholmspolisen anmält sig själv.

Efter en grundlig översyn av hela händelseförloppet kände jag att det inte gick att utesluta att det inte begåtts några fel, säger Michael Fetz, dåvarande biträdande polisregionchef, till TT.

Sökinsats uteblev

Men det är inte den enda gången som polisens räddningstjänst Efterforskning av försvunna personer (EFP) ifrågasätts.

I februari anmäldes en 15-årig pojke försvunnen i Märsta. Någon sökinsats inleddes aldrig och ett reportage i DN skildrar hur familjen tvingades leta efter sin son på egen hand – tills det att tonåringen hittades mördad tio dagar senare.

Nu ses även hanteringen av det ärendet över av polisen, uppger myndigheten i ett mejl till TT, som dock tillägger att man ännu inte bestämt sig för hur man ska gå vidare.

Rebecca Stenberg, räddningsforskare på Centrum för forskning inom respons- och räddningssystem (CARER) vid Linköpings universitet vill inte kommentera de enskilda fallen men säger att EFP är en samhällsservice som hamnat i skuggan av myndighetens andra uppgifter som att utreda och förebygga brott.

Tillsammans med Högskolan i Borås genomför lärosätet i samarbete med polisen ett projekt i syfte att bidra till ny kunskap om den polisiära räddningstjänstuppgiften – och enligt Stenberg är verksamheten relativt osynlig också jämfört med andra länders motsvarigheter.

Det blir väldigt tydligt i vårt ganska långtgående samarbete med till exempel Skottland. Där forskas det betydligt mer på det här området, det finns mer resurser, material och beslutsstöd, säger hon.
Men här skulle man kunna säga att det är ganska underprioriterat.

Polisens räddningstjänst har en väl utarbetad metod för hur en insats ska genomföras. Men i båda ovan nämnda fallen ligger kritiken i hur polisen agerat i det tidigare skedet, det vill säga innan det att beslut om att inleda eller inte inleda en räddningsinsats tagits.

"Område att se över"

Vad som ska avgöra är huruvida man anser att det föreligger allvarlig fara för den försvunna personens liv och hälsa – och det är just i den processen dilemmat ligger, hävdar Stenberg.

För det går inte att avgöra om en person befinner sig i fara alla gånger förrän man hittat den, säger räddningsforskaren.
Det här är ett område att se över, och som forskare tycker jag att det vore bra om man undersökte om inte de här grunderna av besluten kan utvecklas.

Poliskommissarien Bengt Gustavsson ansvarar för utbildningen vad gäller efterforskning av försvunna personer i polisregion Stockholm. Visst anser han att det finns områden som kan utvecklas, men tycker generellt att verksamheten fungerar väl.

Det frågeformulär med angelägenhetsgrader som ligger till grund för besluten om att inleda eller inte inleda en räddningsinsats är oerhört detaljerat, understryker han.

Dokumentet innehåller en mängd frågor som får varsin siffra, och när man räknar ihop det kan det bli tre olika varianter, säger Gustavsson.

Om det inte landar i en statlig räddningsinsats kan det utmynna i en begränsad sökåtgärd alternativt ytterligare informationsinsamling om man inte har tillräckligt på fötterna.

Och det ska följas, fortsätter han.

Behövs mer kunskap

Pojkarna i fallen ovan hade båda utländsk bakgrund och enligt flera medier verkar språkförbistringar ha utgjort en försvårande faktor i dialogen mellan polis och inblandade familjer.

Enligt Stenberg är fungerande kommunikation viktigt i efterforskningen av försvunna personer. Men språket är inte allt, enligt räddningsforskaren behövs också mer kunskap om försvinnanden av personer med utländsk bakgrund över lag.

Vi har en del svenska profiler som man arbetar efter, men frågan är om vi vet att de även gäller de personer som har en annan etnisk tillhörighet, säger Stenberg.
Det är mycket kunskapsstöd som saknas inom det här området.
Fakta: Tiotusentals försvinnanden

Cirka 21 000 personer anmäls försvunna varje år i Sverige varav cirka 400 personer blir föremål för efterforskning enligt Lagen om skydd mot olyckor (LSO). Av dessa hittas cirka 25 procent i dåligt skick och 11 procent hittas döda.

Antalet försvinnanden antas öka ytterligare framöver i takt med en åldrande befolkning, tilltagande upplevelseturism, urbanisering, ökade sociala klyftor och våldsammare väder.

Källa: Centrum för forskning inom respons- och räddningssystem (CARER)


Fakta: Polisens räddningstjänst

Det är först om en försvunnen persons liv och hälsa tros vara utsatt för allvarlig fara som polisen inleder en statlig räddningsinsats i enlighet med Lagen om skydd av olyckor (LSO).

Metoden som används heter Efterforskning av försvunna personer (EFP) och är utvecklad i Nordamerika och Storbritannien.

En statlig räddningsinsats möjliggör användandet av en rad verktyg. Bland annat kan polisen ta hjälp av andra myndigheter och organisationer, spärra av områden och ingripa i annans rätt.

Källa: Polisen

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Malin Jansson/TT