LÄS MER: Experten bekräftar hennes historia.

LÄS MER: Närsjukvårdsdirektören föreslår utredning.

Det var en majkväll 2013 som Madeleine och några vänner var på väg över Bergslagsvägen i höjd med Kulturhuset. En bil kommer med hög fart från Lidl-parkeringen och träffar flera personer i sällskapet.

Artikelbild

| Madeleines föräldrar Anita Davidsson och Tommy Blom har lagt ned mycket tid för att deras dotter ska få den vård hon behöver.

– Den som körde bilen fick ”ställ” och klarade inte av det. Det gick alldeles för fort. Jag studsade upp på motorhuven och landade bakom bilen, men klarade mig utan några större skador, säger Madeleines sambo Andreas Sjöberg.

Madeleine hade inte samma tur.

– Först blev jag påkörd och hamnade någon halvmeter framför bilen. Jag hann tänka att jag måste ta mig därifrån ifall han kör framåt. Jag reste mig upp, men fastnade i bildörren och släpades med en bit när han körde från platsen, berättar hon efter att med försiktiga steg tagit sig från vardagsrummet till köket.

Bilisten smet från platsen och livet tog en drastisk vändning för Madeleine.

Artikelbild

| Madeleines största dröm är att få den hjälp hon behöver och börja leva ett normalt liv igen.

– Efter olyckan fortsatte jag att gå till min kiropraktor jag varit hos tidigare på grund av mitt bäcken som är överrörligt. Jag fortsatte också mitt jobb på ett stort färjeföretag. Till sist fick jag starka mediciner (morfin) och jobbade vidare trots smärtor i rygg och ben. Ett tag jobbade jag sju dagar och var ledig sju dagar. När jag var ledig låg jag bara i sängen och hade ont och vilade för att jag skulle kunna gå och jobba igen. 12 januari 2014 slog jag ihop och kunde inte göra mer.

Efter många försök fick hon komma till Universitetssjukhuset i Linköping och avdelningen för smärt- och rehabilitering.

Artikelbild

| Madeleine känner att fem år av hennes liv är bortkastade.

– Där konstaterades att de inte kunde hjälpa mig. Två läkare förklarade för mig att allting satt i mitt huvud, att det inte går att ha så ont som jag hade. Då var jag en person som innan olyckan tränade två timmar om dagen, sex dagar i veckan. Jag är van att kämpa, men efter olyckan har det varit svårt att träna eftersom jag har ont.

Under nio månaders tid tvingades Madeleine göra 22 ambulansresor från bostaden i Finspång till Vrinnevisjukhuset i Norrköping.

Artikelbild

| I trappuppgången står Madeleines rollator och rullstol som hon använder de få gånger hon kan vistas utomhus.

– Jag har och hade hemska smärtor. Det händer ofta att jag hyperventilerar, krampar och spyr för att jag har så ont. Jag vill verkligen rikta ett stort tack till ambulanspersonalen som hjälpt till och stöttat så mycket det går, poängterar Madeleine.

Madeleine och hennes föräldrar och sambo fortsatte leta efter andra behandlingsformer eftersom de inte tyckte att de fick någon respons från sjukvården i Östergötland.

– Eftersom läkarna i Östergötland inte tyckte det var något fel på Madeleine la jag ner många timmar på Internet för att hitta hjälp någon annanstans. Vi skrev en egenremiss till sjukhuset i Strängnäs, som arbetar med diagnosen SRS, segmentell rörelsesmärta, och hon fick opereras där, berättar Andreas.

Det är snart tre år sedan Madeleine genomgick operationen i Strängnäs, där hon stelopererades.

– Där var de helt underbara och de trodde på mig. De ville ha kvar mig två veckor till så jag kunde starta min rehabträning. Men det ville inte Region Östergötland. Istället skickades jag hem och fick sitta upp hela vägen eftersom jag inte fick någon liggande transport. När jag kom hem klarade jag inte av att gå i trapporna och föll ihop och det blev en ny ambulansfärd till sjukhuset i Linköping.

Madeleine blev återigen ifrågasatt av läkarvården i Östergötland, som tyckte att operationen hon nyligen gjort var ”onödig”.

– Direkt efter operationen skulle jag ha behövt träning i varmvattenbassäng varje dag. Istället blev jag hemskickad och erbjöds att sitta på en träningscykel en gång varannan vecka. Plus att jag får starka mediciner utskrivna för de smärtor jag har.

Efter att inte ha fått den hjälp hon vill ha och behöver, har Madeleine, sambon Andreas och hennes föräldrar Tommy Blom och Anita Davidsson kämpat i olika instanser för rätten till vård.

– Vi har haft kontakt med Patientnämnden i ett år och de säger att allt är klart med den rehabträning hon ska ha. Men ännu har ingenting hänt. Madeleine är helt slut och har nästan gett upp, säger Tommy.

I trappuppgången står hennes rullstol.

– Jag har varit utomhus en gång hittills i år. Fem år av mitt liv är bortkastade, år som aldrig kommer tillbaka. Efter olyckan tvingades vi ställa in vårt bröllop och hade inte det här hänt hade vi säkert haft barn nu. Det är så frustrerande att bara vänta och titta på tv hela dagarna. Jag vill träna, bli av med medicinerna och börja jobba och få tillbaka mitt liv. Det känns som att jag ramlat mellan stolarna och ingen bryr sig. Det är och har varit ett rent helvete, poängterar Madeleine.

Andreas berättar om humörsvängningar, gråt och panikångest.

– Jag är så tacksam att Andreas och mina föräldrar har orkat med alla kontakter och att de har kämpat för mig. Men de orkar inte heller hur mycket som helst, säger Madeleine Davidsson.