Det beslut som utlöste de största protesterna i Chile efter Pinochetdiktaturens fall kan verka oskyldigt. Men höjningen av biljettpriset i Santiagos kollektivtrafik var bara gnistan som fick en krutdurk av missnöje att explodera.

Det som började som delvis våldsamma studentprotester i början av oktober har utvecklats till en bred rörelse med människor i alla åldrar och från olika sociala grupper. Regeringens beslut att skicka ut militären på gatorna eldade bara på protesterna.

Sedan en miljon människor samlades till en fredlig demonstration i huvudstaden i fredags har den konservative presidenten Sebastián Piñera bytt strategi. Men löften om sociala reformer, en ombildning av regeringen och upphävande av undantagstillståndet har inte fått protesterna att avta.

Artikelbild

| Demonstranter under en minnesceremoni i Santiago för musikern Victor Jara, som torterades och mördades 1973 under Augusto Pinochets militärdiktatur. Deltagarna sjöng Jaras sång El Derecho De Vivir En Paz (Rättigheten att leva i frid) – som blivit en av proteströrelsens samlande sånger.

1. Ojämlikhet

Grunden för missnöjet är en ilska mot en ekonomisk modell som många uppfattar missgynnar den breda massan.

Chile har under de senaste decennierna upplevt en stadig tillväxt och beskrivs ofta som ett av få latinamerikanska länder med ett stabilt ekonomiskt ramverk. Tillväxten har bidragit till en minskning av andelen som lever i fattigdom från 30 procent 2000 till 6,4 procent 2017, enligt Världsbankens mått.

Men det är stor skillnad i hur den växande kakan fördelats. Den mest välbärgade en procenten av befolkningen satt 2017 på drygt en fjärdedel av landets rikedomar, de tio procent rikaste på två tredjedelar medan de 50 procent minst bemedlade fick nöja sig med 2,1 procent, enligt FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika, Cepal.

Artikelbild

| Runt en miljon människor demonstrerade i Santiago i fredags.

Chile är det mest ojämlika samhället bland OECD-länderna, enligt ginikoefficienten, det mest vedertagna måttet på inkomstklyftor.

2. Låga löner och pensioner

Hälften av de anställda i Chile har en lön som uppgår till eller understiger 400 000 chilenska pesos, enligt landets nationella statistikbyrå. Det motsvarar ungefär 5 300 kronor. Medelpensionen ligger på omkring 200 000 pesos i månaden, ungefär 2 700 kronor.

De inkomsterna räcker inte för att täcka grundläggande levnadsomkostnader, anser demonstranterna. Uppfattningen får stöd av en undersökning från statistikbyrån där 60 procent av hushållen uppger att deras månatliga utgifter överstiger deras inkomster. Det ligger också i linje med att runt 70 procent av hushållen är skuldsatta.

3. Höga levnadsomkostnader

Att just en höjning av kollektivtrafikavgiften blev droppen för många kan förklaras av att transportkostnader redan gräver djupa hål i chilenarnas plånböcker. Kollektivtrafiken i Santiago är den nionde dyraste i relation till medelinkomst enligt en studie som undersökt 56 storstäder runt om i världen. I genomsnitt går 6,2 procent av en medelinkomst till kollektivtrafikutgifter i Santiago, jämfört med exempelvis 3,4 procent i Stockholm, enligt studien.

För familjer med låga inkomster kan uppemot en tredjedel av deras inkomster slukas av kollektivtrafikkostnader – att jämföra med två procent för de rikaste, enligt BBC Mundo.

Samtidigt har elkostnaderna i år stigit med i genomsnitt 19,7 procent. Många hushåll har även höga utgifter för vatten, sjukvård, utbildning och pensionssparande.

4. Privatiserad offentlig service

Samtliga av dessa tjänster är i olika grad privatiserade – vilket protesterna också riktar sig mot.

Studenter från familjer som tillhör de 60 procent av befolkningen med lägst inkomster slipper numera betala för att plugga på universitet, efter en reform som infördes av den förra regeringen. Men det är svårt att komma in på högre utbildningar för de vars föräldrar inte haft råd att betala för en tillräckligt bra grundskola, vilket fortsatt begränsar den sociala rörligheten, anser kritikerna.

Samtidigt har endast 20 procent av befolkningen råd att betala för privat sjukvård. Resten är hänvisade till det offentliga system som håller betydligt lägre kvalitet.

5. Ekon från diktaturen

Sedan de inledande protesterna delvis urartat i bränder och plundring gick Piñera ut och talade om att staten låg i "krig" mot en "mäktig fiende". Presidenten införde undantagstillstånd och nattliga utegångsförbud.

När videor på övervåld från militären dessutom började cirkulera på sociala medier växte ilskan. Totalt har 20 människor mist livet under oroligheterna, varav fem misstänks ha dödats direkt av militär eller polis, enligt Chiles människorättsinstitut (INDH).

Händelserna har väckt traumatiska minnen från Augusto Pinochets militärstyre (1973-1990) – vilket också ökat fokus på vad en del uppfattar som ett samhälle som fortfarande präglas av högerdiktaturens arv. Det omfattar också, förutom privatiseringarna, landets konstitution som många demonstranter vill se utbytt till en ny.