Att det gÄtt sÄ lÄngt sÄ att man kÀnner sig krÀnkt och hatad Àven av vanlig och saklig kritik av sina prestationer Àr en sak. Men jag inser att det givetvis mÄste vara vÀrre Àn sÄ med tanke pÄ de dagliga rapporter vi tar del av.
Förslagen om att komma tillrĂ€tta med otyget haglar genom luften men i princip alla förslag riktar sig till att skolan eller ânĂ„gon annanâ ska lösa problemet. Men det finns endast ett sĂ€tt och det kan vi inse om vi tar till oss ordsprĂ„ket âFisken ruttnar alltid frĂ„n huvâetâ.
Det mĂ„ste börja uppifrĂ„n, och sĂ„ lĂ€nge som vĂ„ra högsta politiker, myndighetschefer och andra sĂ„ kallade makthavare inte drar sig för att anvĂ€nda alla invektiv man kĂ€nner till och kastar i ansiktet pĂ„ sina motparter sĂ„ kommer problemen att kvarstĂ„. Att den mobbingkultur och anvĂ€ndandet av överdrivet fula benĂ€mningar pĂ„ varandra inom politikomrĂ„det pĂ„ riksnivĂ„ spridit sig Ă€nda ner i sandlĂ„dan Ă€r givetvis fullt naturligt. Om de sĂ„ kallade âvuxna i rummetâ kommer till insikt om hur deras beteende sprider sig ner i samhĂ€llskroppen och att man genast tar sitt ansvar och âsilar snacketâ och uppför sig som vĂ€lfungerande vuxna, och att man inser vilket ansvar man har för samhĂ€llsutvecklingen genom att framstĂ„ och föregĂ„ som föredömen, sĂ„ kommer vi ganska snart att finna att samtalsklimatet snabbt blir bĂ€ttre och luften lĂ€ttare att andas.