Jag har gått på knäna, blivit hotad och spottad på

Nu sitter jag här, på min arbetsplats och läser ett mejl ifrån min chef: ”0 kr i löneförhöjning.”

När ska ni börja satsa på oss undersköterskor, undrar insändarskribenten.

När ska ni börja satsa på oss undersköterskor, undrar insändarskribenten.

Foto: Josefin Strang

Insändare2021-04-10 09:30
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Noll kronor? Läste jag rätt? Läste jag verkligen helt rätt? Börjar googla och jo visst, Kommunal har inte kunnat förhandla fram så alla undersköterskor/skötare har rätt till en löneförhöjning.

Men då sitter jag här igen, på min arbetsplats och tänker på vad jag har behövt stå ut med det senaste året. 

Det så kallade helvetes året började i mars, när vi började få in de första covid19-positiva patienterna. Vi på min avdelning hade ganska bristande information om hur vi skulle hantera detta och vad man skulle använda sig av. Det tog en bra stund innan vi blev uppdaterade med de rätta rutinerna.

Efter sommaren började det om, personal började bli sjuka. Det var nu vi började använda oss av visir endast och handsprit, trots att allt fler patienter var positiva.

Vi började gå på knäna. Överbeläggning efter överbeläggning, mindre och mindre personal – resursenheter kopplades endast till intensiv/infektionsavdelningar. 

Vi använde vår ”corona-avdelning” för att lägga in folk som inte var sjuka och hade inte längre plats för coronapatienter. Vi började lägga folk i korridoren, vi blev lämnade ensamma på avdelningen för att det blev extern vak, vanliga vak, corona-avdelningar, överfallslarm och ”you name it”.

Med tanke på hur få vi var i personalen så arbetade vi ena stunden på corona-avdelning och nästa på någon av våra andra avdelningar stunden. Alltså spred vi runt eventuella smittor för att vi inte hade tillräckligt med folk.

Först cirka ett år efter pandemiutbrottet fick vi ordentlig utrustning som var specifikt skapad för att motstå coronaviruset. Två veckor senare fick vi inte ha de munskydden längre för att ”detvar för dyrt”, så då återgick vi till att endast ha visir. ”Fanns inget behov för munskydd”, sa ledningen. 

För att summera det kort har jag under detta år blivit hotad, spottad på och slagen, utsatt för corona, gått på knäna, tagit hand om fler patienter än vad avdelningen kunnat ta emot, fått applåder på tv, läst artiklar om hur vi borde satsa på sjuksköterskor och läkare, jobbat extra för att få avdelningen att fungera.

Och så igen, så sitter jag här, på min arbetsplats och läser att jag får noll kronor i löneförhöjning. Skäms ni inte? När ska vi börja satsa på undersköterskor?