CC

Neil Young & Crazy Horse: Greendale

Reprise/Warner

EFTER FJOLÅRETS såsiga soulförsök "Are you passionate?" hade nog många med mig hoppats att Neil Young skulle rycka upp sig och visa vad han egentligen är kapabel till. I stället kommer han här med något han kallar en "musikroman".

En första varningssignal fick vi i april då Young tröttade ut en mycket förväntansfull publik på Cirkus i Stockholm med att ensam och akustiskt älta samtliga låtar från detta då kommande album. Många blev besvikna, inte minst för att biljettpriserna till konserten var skamligt höga. Men nu är plattan här, Neil har pluggat in elgitarren och kallat in de trogna vapenbröderna i Crazy Horse.

Evinnerligt malande

Resultatet är en nära åttio minuter lång berättelse, uppdelad i tio "kapitel", som behandlar flera generationer av familjen Green i den lilla fiktiva västkuststaden Greendale. Till ett ofta sövande trist treackordskomp pratsjunger Neil Young fram texterna om den unga miljöaktivisten Sun Green, hennes pappa konstnären Earl, farfar Arius och ett släktgalleri av Dostojevskijformat. Efter att kusin Jed skjutit ihjäl poliskonstapel Carmichael invaderar blodtörstiga journalister den lilla staden och allt vänds upp och ned. Sun Green blir jagad av FBI, träffar Earth Brown och flyr med honom till Alaska för att rädda världen.

Spännande? Knappast. Berättelserna är sällan engagerande, ofta förvirrade och bitvis inte ett dugg trovärdiga. En förklaring kan ju vara att texterna, enligt Young själv, är skrivna i bilen på väg till studion och inspelade under samma dag.

Musikaliskt landar det någonstans i trakterna av 1975 års "Zuma", men med alldeles för långa låtar (oftast utdragna till mellan sju och tolv minuter) och brist på vettiga melodier blir "Greendale" i stället mest seg och slapp. Ungefär halvvägs in i låtarna har man tappat intresset och väntar bara på att det evinnerliga gitarrmalandet ska ta slut.

Förbannad familj

Helt hopplöst är det visserligen inte. Inledande "Falling from above" bjuder på rakt nonchalant Crazy Horse-gung med snygg stämsång och lyckas utan märkvärdigheter skapa vissa fåfänga förväntningar. Akustiska "Bandit" har en lågmäld trovärdighet i såväl text som musik och i "Bringin’ down dinner" pumpar Neil en rörande liten psalm om farmor Green ur sin slitna orgel. Med fastare struktur och mindre megafonskrik hade även "Be the rain" kunnat räddas, men tyvärr, Neil Young tycks ha förlorat sitt musikaliska omdöme och i stället stirrat sig blind på berättelsen om den där förbannade familjen Green.

Även om "Greendale" inte kan tävla med riktigt högklassiga stolpskott som "Landing on water" eller "Everybody’s rockin’", är den en platta som kommer att förpassas till skamvrån i Neil Youngs mäktiga skivkatalog. Och risken finns väl att även spelfilmen "Greendale" (regisserad av Young under pseudonymen Bernard Shakey) som snart släpps på dvd, får ta plats där.