"Jag blir fett arg, varför ska det här behöva hända mig? Jag känner inte de här gängen, har aldrig pratat eller bråkat med dem", säger sonen.
I fredags skulle sonen byta buss på resecentrum i Linköping. Junikvällen var både ljus och ung – och busscentralen full med folk.
Men det hindrade inte rånarna.
– När jag såg dem komma gående visste jag direkt: nu blir jag påhoppad igen, säger sonen.
Han har den senaste tiden blivit utsatt vid tre olika tillfällen i centrala Linköping: två rånförsök och ett rån.
Det har varit olika gärningsmän vid varje tillfälle, men tillvägagångssättet har varit nästan identiskt. Sonen har varit ensam, på väg någonstans, när har han blivit överfallen av ett tiotal killar mellan 13 och 16 år. De har varit ute efter märkeskläder och elektronik.
– De har ropat för att få min uppmärksamhet och bett mig stanna. Någon har lagt en arm runt axlarna och plötsligt är man omringad, berättar sonen.
Senaste gången, i fredags, gick han lugnt bort från gruppen trots att de skrek efter honom.
– Springer man ser man ut som ett ännu enklare offer.
Men gänget hann i fatt. De tog hans keps, axelväska och högtalare och kände igenom hans fickor. Sonen – som vid tidigare tillfällen vägrat lämna ifrån sig sina grejer – lät rånarna få vad de ville ha i hopp om att slippa bli misshandlad.
Trots det fick han ta emot sparkar och slag när efter att han lämnat ifrån sig sakerna. Det hela var över på några minuter.
Sonen beskriver händelsen som förnedrande – en känsla som intensifieras av att många såg vad som hände utan att ingripa.
– Det var fullt med folk på resecentrum. När jag var omringad skrek jag att någon måste ringa polisen, men ingen gjorde någonting, säger han.
Istället var det han själv som fick larma polis. En patrull var snabbt på plats och kunde snart lokalisera åtta ungdomar. Sex av dem är äldre än 15 år och greps misstänkta för rånet.
Hur är det möjligt att bli rånad tre gånger?
– Jag fattar ingenting. Det känns overkligt. Jag blir fett arg, varför ska det här behöva hända mig? Jag känner inte de här gängen, har aldrig pratat eller bråkat med dem.
Han säger att han har flera kompisar som också har blivit rånade på liknande sätt.
– Vi pratar mycket om det och varnar varandra. En kompis fick gå hem från stan utan tröja och skor. Vissa vågar inte anmäla.
Sonen vet flera kompisar som också har blivit rånade. "En kompis fick gå hem från stan utan tröja och skor. Vissa vågar inte anmäla".
Mamma Maria är frustrerad – men framförallt orolig för att hennes son ska utsättas för något ännu allvarligare.
– Jag frågade poliserna om det finns risk att han blir knivhuggen i en sådan här situation. De svarade båda ja, utan att tveka.
Familjen har polisanmält alla tre händelser och Maria har själv varit i kontakt med bland annat kommunstyrelsens ordförande Niklas Borg.
– Men jag blev inte lugnad av samtalet. Politikerna vet vad som sker, men det görs för lite.
"Jag har aldrig gått till media förut med något bekymmer. Men när min pojke utsätts för flera rån känner jag mig väldigt maktlös. Vad gör man?", frågar sig Maria.
Hon menar att de upprepade rånen är ett bevis på politikernas misslyckande.
– Många av rånarna kommer från socialt utsatta familjer. Jag vill att mina skattepengar ska gå till att hjälpa dessa familjer, så att deras pojkar slipper hamna i kriminalitet.
Maria säger också att mer borde göras för att öka närvaron av vuxna som kan arbeta trygghetsskapande.
– Linköping är en rik stad. Nog borde vi ha råd att ta hjälp av frivilliga organisationer som kan patrullera på till exempel resecentrum?
För Marias 16-åriga son väntar ett annorlunda sommarlov. Hans föräldrar vill inte längre att han åker buss.
– Precis som alla tonåringar vill han inte vara beroende av att jag eller hans pappa skjutsar honom. Han blir arg när hans frihet begränsas, trots att han inte gjort något fel.
