Det är inte lätt att veta vad som är vad i "Minnen av framtiden". Den där långa, blonda unga kvinnan med författarambitioner och ett synnerligen skarpt intellekt – är det alltså inte Siri Hustvedt själv? Och det som skildras i romanen har inte hänt i verkligheten? Nej. Eller jo.

Lägenheten i romanen är den lägenhet på 109th Street i New York, där jag bodde. Hågkomsten av platsen och staden från den tiden har jag hämtat från mitt eget minne. Händelserna är påhittade, men platsen är det inte, förtydligar hon.

Samtal som utmanar

Artikelbild

| Siri Hustvedt skriver romaner, lyrik, essäer och faktaböcker. I sitt akademiska arbete jobbar hon tvärvetenskapligt inom litteratur, bildkonst, filosofi. psykoanalys, psykiatri, neurovetenskap och epigenetik.

Siri Hustvedt har just anlänt till Stockholm från Bokmässan i Göteborg och dessförinnan från författarintervjuer i Paris. Lång, smal och energisk svarar hon på frågorna på ett sätt som avviker från den gängse mallen. Varje spörsmål, hur obetydligt det än kan verka, får ett uttömmande svar som ofta viker av i en oväntad riktning. Det är ett samtal som utmanar intellektet och samtidigt blir nästan omöjligt att återge i skrift.

Så fungerar det till exempel när hon talar om minnet – det tema som ligger till grund för hennes senaste roman och som har upptagit hennes tankar under lång tid. Hon börjar i minnets filosofi och vetenskap, refererar till den italienske 1700-talshistorikern Gianbattista Vico men också till den angloamerikanska traditionen att i självbiografier återberätta långa dialoger ur minnet, trots att dessa kanske har inträffat 40 år tidigare.

Jag är intresserad av det märkliga i att människor skriver vad de hävdar är en hågkomst av sina liv och använder samma teknik som i en roman – fast kallar det för en sann historia.

Rösten skildrar övergrepp

Artikelbild

| Siri Hustvedt väver in sitt eget liv i romanen "Minnen av framtiden" – men boken är ingen sann självbiografi.

I "Minnen av framtiden" låter hon minne och fantasi flätas samman på ett intrikat sätt. SH, också kallad "Minnesota", eftersom hon liksom författaren själv kommer från delstaten i norra USA, bidrar med sina dagboksanteckningar från 1978. Året då SH börjar höra en alltmer agiterad röst från lägenheten intill – en röst som upprört skildrar övergrepp och ond bråd död, kanske ett mord.

Grannen Lucys berättelse varvas med en detektivhistoria som författarens alter ego kämpar med att skriva klar ("den är så sofistikerad att den inte ens innehåller ett mord", säger Siri Hustvedt med ett fniss) och avsnitt där den åldrande berättaren ger sitt perspektiv på det som hände den där gången för 40 år sedan.

Artikelbild

| Siri Hustvedt har ett hektiskt schema, men har med åren lärt sig att tacka nej till uppdrag.

Jag hade inte kunnat skriva den här boken när jag var yngre. Man behöver den gamla kvinnan här, konstaterar 64-åriga Siri Hustvedt och fortsätter:
Jag har insett att hela boken är ett aktivt sätt att skriva om historien. Slutet var ett sätt att skrida över gränser, att revidera, skriva om, kontextualisera och förstå det som inte kunde förstås i det ögonblick när jag genomlevde det. Och det gav mig en enorm lustkänsla, det var så roligt. Det här är en komedi i ordets gamla bemärkelse – det slutar väl.
Artikelbild

| Siri Hustvedt på besök i Stockholm.

Genomsyras av helig vrede

Även om slutet innebär en sorts försoning genomsyras "Minnen av framtiden" av en helig vrede över hur kvinnor har behandlats genom historien. Den fiktiva Lucys våldsamma äktenskap, det sexuella övergrepp som traumatiserar SH i romanen (inte självupplevt), den idémässiga stöld som Hustvedt anser att surrealisten Marcel Duchamp gjorde när han presenterade urinoaren "Fountain" som ett konstverk (baronessan Elsa von Freytag-Loringhoven var först, menar hon). Allt detta ser hon som tecken på hur kvinnor har tryckts ned och förringats.

Bilden av genialitet är fortfarande en man. Det kan inte ersättas med bilder av kvinnliga genier, för det går emot vår kulturs myter, säger Siri Hustvedt.

Att komma till rätta med den obalansen kan ta tid, menar hon – men ett av de viktigaste vapnen är humor. Ett vältajmat leende, en "kejsaren har inga kläder"-kommentar vid rätt tillfälle kan få maktmänniskor att spricka som troll i solen. I boken har hon själv ritat en karikatyr av president Trump.

Det är inte vad den store mannen säger, utan hur massan känner sig när han säger det som räknas. Pressen glömmer det när det gäller den nuvarande presidenten i USA, att om hans följare försvinner i morgon skulle ballongen förlora all luft. Patriarkatet är beroende av vilken syn vi har på auktoritet. Humorn i den här boken handlar om hur korkat det är att tro på sådana saker.