När Alfonso Cuarón var en liten pojke i Mexiko ville han bli antingen regissör eller astronaut. Det är bara att tacka eventuell högre makt för att han satsade på ett liv som filmskapare.

Till glädje för en stor publik kunde han leva ut sin barndoms rymdfascination i den mästerliga ”Gravity” (2013), där Sandra Bullock fick kämpa hårt i en existentiell rysare som hyllade livet. Nu fortsätter han sin gärning med ”Roma”, en minst lika fascinerande undersökning av främst kvinnor under press, om än betydligt mer jordnära.

Handlingen utgår från Cuaróns egen uppväxt i ett stort och bullrigt medelklasshem i Mexiko city. Det skildras i svartvitt och med Cuarón själv som fotograf. Redan i förtexterna går det att kvalitetsnjuta när kameran visar en såpad stenlagd gård, där det i vattnets reflektion så småningom syns ett flygplan högt däruppe, som för att kontrastera livet där nere, där den unga Cleo arbetar med att ta hand om hemmet och barnen.

Med ett stoiskt lugn utför hon det traditionellt kvinnliga sisyfosarbete som innebär att hålla rent, plocka upp, utfodra och trösta. Cuarón stannar länge i detta vardagliga men ändå hela tiden myllrande. För runt omkring Cleo pågår mer eller mindre stora katastrofer.

Äktenskapet i hemmet håller på att krackelera och samtidigt skakas det mexikanska samhället av politisk oro. Kameran panorerar snyggt genom stadsmiljöer och huset där familjen bor och pappan blir alltmer sällsynt förekommande.

Stilen påminner om italiensk neorealism, med amatörer i rollerna och där avsaknaden av en händelsefylld ”plot” ersätts med vardagsliv men också episoder av känsloladdat innehåll. Filmen utspelar sig under ett år och långsamt ökas den emotionella intensiteten. Det saknas inte humor och i en scen går familjen och ser rymdfilmen ”Marooned” med Gregory Peck, i en fin liten cineastblinkning.

Filmen avslutas med kameran, placerad på samma innergård som under förtexterna, men riktad mot himlen. Ett skifte har inträffat och det är så hjärtskärande snyggt.

”Roma” är modernt nog en Netflix-produktion, som tidigare i höstas vann Guldlejonet i Venedig. Det är en minst sagt intressant utveckling för strömningsjätten, och samtidigt som det är lätt att glädjas åt faktumet att Alfonso Cuarón har fått fria händer att göra en sådan här personlig och vacker historia är det också ledsamt att inse att den här ståtliga film-filmen förmodligen inte alls kommer till sin rätt i tv-formatet. (TT)