Nicole Kidman på bästa kampsportshumör, en gigantisk bläckfisk som spelar trummor och väldigt mycket dåligt hår. Där någonstans börjar topplistan över märkligheterna i ”Aquaman”, DC Comics motsvarighet till Marvels ”Thor”.

Båda gängen har ju sin lätt malplacerade, smådumma, muskulösa gud/halvgud med ett mytologiserat vapen och taskig relation till halvbrorsan.

Men där Thor i Chris Hemsworths händer är en karismatisk typ som gradvis vuxit in i rollen som en av Avengers roligaste har Jason Momoas Aquaman det lite kämpigare, precis som den ganska sega DC-serien i stort. Utan att vara helt lyckad är dock detta den festligaste filmen från DC-universum, och det är både stort och välkommet.

Artikelbild

| Hälften människa och hälften fiskpojke. Arthur (Jason Momoa) lever i två världar i "Aquaman".

Handlingen tar sin början när drottning Atlanna (en asgrym Nicole Kidman), från det forna Atlantis spolas upp ur havet och möter människan och fyrvaktaren Tom. Kärlek uppstår och snart föds deras son Arthur. Men familjen slits isär när drottningen tvingas återvända till Atlantis. I vuxen ålder är Arthur visserligen medveten om sina ärvda superstyrkor från mammans sida, men motsträvig till att fullfölja sitt öde och bli havets härskare.

Så dyker den vackra och tuffa prinsessan Mera (Amber Heard) upp ur havets djup och tvingar Arthur att engagera sig. De ska bara lösa ett Indiana Jones-aktigt mysterium i öknen, hämta en legendarisk treudd från jordens inre à la Jules Verne och strida mot ett enormt antal olika folkslag/varelser först.

Ja, mycket kan man säga om ”Aquaman” (som sagt, en trumspelande jättebläckfisk!) men tråkigt har man inte. Man är däremot lätt förvirrad av de förvånande fula effekterna och den haltande logiken (varför kan en del atlantier andas ovan jord och andra inte? Hur kunde den en gång så högstående civilisationen Atlantis bli en sådan rasistisk, patriarkal och fruktansvärd kvinnofälla? Varför är Dolph Lundgrens hår så dåligt rödfärgat?). Dessutom är det verkligen synd att filmen inte vågar vila mer i sin dramatiska kärna – om två söner som försöker reparera de hål i hjärtat som uppstod när deras mor försvann. Då hade ”Aquaman” kunnat bli bra på riktigt. (TT)