Människans talang att krångla till det

Philip Teir har skrivit en uppfordrande samtidsskildring. Men varför ett så gulligt slut? undrar Inger Dahlman.

14 mars 2020 06:45

Litteratur

Philip Teir

Jungfrustigen

Wahlström & Widstrand

 

På Jungfrustigen i Helsingfors har mord begåtts – men därav finns intet spår i Philip Teirs roman. Här är dramatiken en annan, nämligen den som uppstår när en barnfamilj slås i krasch av de vuxnas passion och dunkla längtan efter ett fullödigt liv.

Paula bor på Jungfrustigen. Där fortgår hennes kyska affär med tvåbarnspappan Richard. De samtalar och ligger i sängen och läser tidningar. Deras till synes könlösa sysselsättningar passar väl ihop med gatunamnet. Inför sin hustru hävdar också Rickard med emfas, att det inte finns någon ny kvinna i hans liv.

Ändå skälver hans tillvaro sedan han träffat Paula. Skiljas vill han också, denne man som har gett upp sitt jobb som kulturchef för att författa på heltid.

Så börjar karusellen. Richards mamma får spader. Bostäder ska säljas och skaffas. Barnen, 10-årige William och 13-åriga Nelly, ska plötsligt bo än här, än där.

Ritsch! Med ett ryck river Philip Teir  av sina medelklassfigurer deras förklädnader. Där är Richard, feg och velig så han sårar alla, inte minst sina barn. Där är Paula med fyrkantiga krav på barnen, fastän William är så ledsen att han nästan går sönder.

Han har skarpa ögon, Philip Teir, men varför ståhejar han omkring ett otäckt ljud som stör Richards och Paulas nya liv, när han inte utvecklar temat? Och varför klistrar han i bokens slutskede på ett gulligt julfirande, när romanen i övrigt skriker om människornas talang att krångla till sina liv?

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Inger Dahlman