Recension Julmusiken är ofta låtarna vi älskar att hata. Det gäller förmodligen för fler än för de butiksanställda i juletider. Vid sidan av det sedvanliga utbudet finns dock annat att upptäcka. I år har paletten med tortyrredskap utökats. Samtidigt som en del plåster på såren, sammet för själen, har brutit ljudvallen.

Först vill jag slå fast att det är jag som slår fast vad som är ”udda”. I varje fall i detta sammanhang. Det är alltså en högst subjektiv resa jag ska ge er där min definition av ”udda” är lika med ”konstig”. Eller som jag brukar säga, ”märklig”. Hur som helst. Jag har dykt ned i årets skörd av julskivor och skyfflat allt normalt åt sidan. Istället har jag sökt bland de som skapar känslor. Stora känslor. Av avsmak. Gapskratt. Eller bara den vaga känslan av att det är ”märkligt”.

Jag ska inte skriva så mycket om den. Men att Kapten Kirk (William Shatner) gör "Jingle bells" med Henry Rollins är bara för mycket. Jag skrattar. Och det gör säkert de båda på väg till banken. Inte punk. Skivan heter Shatner claus (Cleopatra).

Kul och udda är Tyler, The Creators EP "Music Inspired by Illumination & Dr. Seuss' The Grinch" (Columbia). Den här barnrösten som liksom försöker vara i båda lägren. Vuxet och barnsligt och samtidigt ogreppbart. Jag fattar inte och tycker samtidigt att det så bekant. Southpark? Simpsons? Ja. Ja. Och lite religiöst. Eller vad det är. Och vad jag hatar datorröster. Men det är bra. På något sätt.

Engelbert Humperdinck och The Monkees?! Vem trodde att dessa reliker från förr skulle dyka upp igen? Ja, inte jag. Men här är pojkbandet och croonern tillbaka på varsitt håll. Udda och bra är "The Monkees Christmas party" (Rhino). Det är i stort sett en liten chokladlåda med fina sånger bland annat av folk från Weezer och XTC. Det är på gränsen hela tiden. Det är svårt att förstå om det är ironiskt eller inte. Jag tror inte det. Att det är ironiskt. Fint.

Engelbert Humperdinck är alltid värd att skriva om. Bara det namnet! Hade säkert hetat något annat i dagens popvärld. "Warmest christmas wishes" (OK! Good Records) heter plattan. Han är 82 år och ser ut som han alltid gjort och låter som han alltid har gjort. Han har inte förändrats någonting. Jämnt, slätt och märkligt intetsägande. Och ändå så varmt. Jag förstår inte det där. Men det här är antagligen skivan som är ett slags snitt på vad alla inom handeln får känna på.