In i mystiken med Lars Jakobson

Få författare är så belästa inom science fiction som Lars Jakobson. I nya boken "Bokfört" skriver han om livet efter den stora katastrofen.

7 mars 2020 06:50

Lars Jakobsons fantastik är så djupt förgrenad att den hamnar långt in i det mystiska. Hans känsla för det osannolika i det vardagliga osäkrar alla vardagliga sammanhang till underverk eller undergång. Gränssnittet ligger inte enbart mellan dikt och verklighet, utan även mellan osannolikhet och trolighet.

Nya boken "Bokfört" är en samplad fantasi där den sakliga framställningen företrädesvis ägnas åt ren fantasi. Dock framkallad med gradvisa förskjutningar så att den vanliga verkligheten till slut finner sig omgestaltad till det helt fiktiva.

 

Lars Jakobsons beläsenhet inom science fiction verkar gränslös och det präglar bokens första del. "Ars moriendi", det vill säga konsten att dö, är en essä om två skildringar av livet efter katastrofen. Den stora undergångens tema som sf-litteraturen aldrig kan frigöra sig från eftersom den aldrig riktig kan klara sig utan Robinsontemat: vildmarksäventyret upphöjt till kosmologisk gåta. Vad vore rymdens djup utan katastrofens nostalgiska minnesbild?

Jakobson utgår  från Joanna Russ roman "En gång skall vi alla..." och Cormac McCarthys "Vägen". Åtminstone den senare känd för en större publik efter att den blev postapokalyptisk storfilm. Jakobson är ganska omild i sin behandling av McCarthy. Russ däremot sätter han betydligt högre.

Jakobsson diskuterar här övertygelse och fiktion. Varför väljer vi att tro på en del framtidsskildringar medan vi tvivlar på andra? Vad är det för märklig mix som gör det icke-existerande fullständigt övertygande?

 

Betydligt svårare är det problem som diskuteras i "Tomhetens barn", som är titeln på bokens andra del. Vad är det som gör att vi kan tvivla på att alldagligheten under en vanlig marsvecka också är någonting reellt existerande? Finns möjligheten att det vi ser framför oss en onsdagseftermiddag egentligen betyder någonting helt annat?

"Tomhetens barn" är korta, skissliknande prosastycken som ofta utgår från en typkatalog: "insiktsmänniskan", "tvillingmänniskan", "beredskapsmänniskan" och så vidare. Typerna är påfallande lika oss alla och samtidigt renodlade till komplett oigenkännlighet. Deras handlingar är ofta rent idéburna, aldrig tuktade av rutiner och kompromisser, de bär den rena tankens groteska orimlighet som förverkligad vardagsform.

Där finns en hisnande tanke hos Lars Jakobson, långt bortom sf-romanens teknikfreakande. Är det vår förmåga till abstraktion som driver berättelserna om apokalyps och undergång, om tidsresor och hopp mellan galaxerna? Och är det därför som tanken på artificiell intelligens skrämmer oss mer än något annat? Den rena tankens gränslösa galenskap liknar ju ingenting annat vi någonsin har upplevt. Men det blir intressant sf-litteratur, oroande intressant.

 

Lars Jakobsons förkärlek till metatrix är dock mest störande. Bokens senare del är skriven av hans skapelse Raymond Kimber. Boken som sådan utgiven av den fiktive Joan Bravais som förvaltar Jakobsons kvarlåtenskap. Jakobson å sin sida är "död" sedan ganska många år tillbaka. Jakobson är bäst när han serverar sina fantastiska fakta i förbifarten. Men hans skarpskurna språk gör att vi tror på dessa satser som a priori-sanningar. Det märkligaste är att Jakobson tar detta steg in i den dunkla mystiken med en sådan språklig tonträff att det på tillvaron uppstår skador som efter en jordbävning.

Litteratur

Lars Jakobson

Bokfört

Albert Bonniers förlag

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Jan-Olov Nyström