Övers: Madeleine Gustafsson

Wahlström & Widstrand

Minnen är luriga. Finns det fler vittnen till något man upplevt, kan ens egen ”sanning” få sig en törn.

Artikelbild

Men å andra sidan– oavsett de andras ögon – är våra minnen våra. De ser ut som de gör av någon anledning, men kan även ändra karaktär.

Man påminns om detta i Herta Müllers roman ”Mitt fosterland var en äppelkärna”, där hon åter vänder blicken mot sitt förflutna. Boken, ett samtal med redaktören Angelika Klammer, blir ett koncentrat av Herta Müllers litterära produktion. På somliga ställen är texten en konkret och förklarad ”överföring” av den drygt tjugo år gamla, bitvis självbiografiska, ”Hjärtdjur”.

Hennes två stora teman har inte samma poetiska täthet nu men är semantiskt skarpare:

Barndomens enkla och stumt konforma lantarbetarliv med skräck, hårt arbete och glädje.

Ungdomen, präglad av förföljelser, hot och förhör hos säkerhetstjänsten Securitate.

Avstånd i tid och rum har mejslat fram en klarhet i återgivningen av hemska förhållanden. En torr galghumor smyger sig även in i beskrivningen av familjemedlemmar – de flesta märkta av krig, förtryck och deporteringar – eller när det handlar om regimens repressalier mot Herta Müller, tidigt på Securitates svarta lista.

Paranoia eller annan psykisk sjukdom väntar ofta den som utsatts för systematiska övergrepp. Eller så kan ett Stockholmssyndrom skapas när traumat ”gräver sig så djupt in i kroppen att det fördärvar och förhäxar”, skriver hon, och fortsätter: ”Jag har förstått att en skada är en djupgående bindning”.

Hos Herta Müller har dock även en mental kompromisslöshet arbetat i härdande riktning. Språket och den goda analytiska förmågan blev tidigt verktyg i en värld full av ondska, medlöperi och svek. Partispråket i Ceaușescus Rumänien plågade henne med sin fulhet, men efter trettio år i Berlin är hon kapabel att se brister även i denna andra värld hon en gång längtade efter:

”I Väst talar folk målinriktat. Idag säger ju många bara kommunicera. För mig låter det som om man var på ett podium eller en kongress”.

Hennes förhållningssätt till språket, det talade, men framför allt det skrivna, är så genomtänkt och besatt att man baxnar. Säkerligen har ursprunget i en språklig minoritet spätt på detta faktum.

Som hennes släkt brukade jorden – så brukar Herta Müller orden. Skrivandet är hårt arbete, ord kan skada, likaväl som spadar och räfsor. Hon mår psykiskt och fysiskt illa av vissa formuleringar, men vill å andra sidan gärna sätta i sig de välsmakande orden, hon talar om sin ordhunger.

Fysisk är också hennes collagepoesi som hon ”skriver med saxen”: komprimerade berättelser av utklippta ord och bokstäver. Ibland klistrar hon dem på ett par lager kartong. De blir på så vis betonade. Och tredimensionella.