En övning i betraktelse och självreflektion

Vad säger en godtyckligt hopklippt dokumentär om en människa? Marta Ronne har läst Vigdis Hjorths nya roman "Lärarinnans sång".

21 mars 2020 06:55

"Lärarinnans sång" börjar som en vardagsskildring där allting i huvudpersonens liv tycks utstakat och tryggt förankrat i de dagliga rutinerna. Ändå anger redan den inledande meningen tempot genom att antyda en stundande vändpunkt.

Lotte Bøk är 57 år, ensamstående, och arbetar som lärare på skådespelarlinjen vid Konsthögskolan i Oslo, där hon föreläser i drama för förstaårsstudenter. När hon kontaktas av studenten Tage Bast, som vill filma några lärare vid högskolan på såväl som utanför jobbet, anar hon föga vilken förändring som filmprojektet kommer att innebära. 

Snart följer kameraögat Lotte överallt: det registrerar, avtäcker, snokar och tränger sig på – i seminarierummet, i hemmet, under vandringar i naturen och i stunder av sammanbrott och svaghet. Vilka bilder av Lotte tror ni till slut klipps ihop till ett slags "sanning" om henne, om en universitetslärares vardag, och om hur studenter behandlas vid norska högskolor?

 

Vigdis Hjorth har ett sakligt, systematiskt och rytmiskt sätt att berätta; stilen må kännas enkel, men det är just ur denna saklighet och systematiska omsorg om detaljer som berättelsens ambivalens växer fram. Det är inte bara titeln på Tages film, "Hare-Anden", som anspelar på den klassiska "hare-and"-bilden som på samma gång föreställer en hare och en and. Hjorth låter hela romanen präglas av den tvetydighet som bilden står för, och som Ludwig Wittgenstein i "Filosofiska undersökningar" använde som ett exempel på skillnaden mellan att se något och att tolka det. Romanen igenom undviker Hjorth att vara entydig. Hon leker med läsarens osäkerhet kring hur det som berättas ska uppfattas. 

Lotte bryr sig om alla världens krig och om sociala orättvisor på hemmaplan, och hon brottas med dåligt samvete för de okända arbetare som någonstans i världen har tillverkat hennes skor. Efter att ha köpt sitt veganska kaffe lägger hon alltid växeln i tiggares muggar, och all hennes undervisning, som något enkelspårigt begränsas till Brechts dramatik, syftar enkom till att väcka studenterna politiskt. Omvärlden har flyttat in i Lotte och hon lyckas inte freda sig från dess brus. Hon förmår inte rädda en enda skärva av sitt jag och sin tankevärld från alla krav som hon anser sig stå inför. Därför slipper hon heller inte ifrån den ständigt gnagande känslan av maktlöshet. Hon klarar heller inte av att i tid sätta upp villkor för sitt deltagande i filmprojektet eller sätta gränser för filmarens närgångenhet.

 

Kanske handlar dock hennes samvetskval och hennes frustration över världen, liksom de tröttande Brecht-referaten och de färdiga svar som hon serverar studenterna, i grunden främst om henne själv? Precis som hennes volontärarbete i ett flyktingläger i Grekland senare gör. Förmår hon på allvar se dem som hon tycker sig verka för? Och medför inte en raserad självbild att världen runtomkring henne också förändras? Vad är hare – och vad är and?

Men vad säger å andra sidan en godtyckligt hopklippt dokumentär om en människas intentioner? Och vad har de ständigt oförberedda och oengagerade studenterna för rätt att döma ut Lottes lärarinsats? Det originella med "Lärarinnans sång" är att den helt igenom lämnar öppet för en rad skilda tolkningar. Den påminner om en övning i både betraktelse och självreflektion. Det är två färdigheter att värna om i en tid då åsiktsströmmar sköljer över oss och lockar med enkla svar.

Litteratur

Vigdis Hjorth

Lärarinnans sång

Övers. Ninni Holmqvist

Natur och Kultur

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Marta Ronne