De flesta av oss har nog någon gång sjungit om honom, stalledrängen som i jultid red ut för att vattna sina fålar, ”alltför den ljusa stjärna”. Den bästa fålen var apelgrå, ”den rider Staffan själv uppå”. Men vad betyder egentligen orden i den traditionsrika visan? För den nyfikna har Karin Schager skrivit ”Staffan Stalledräng – En gåtfull gestalt i nordiskt julfirande”.

Den nu närmast mytiska gestalten har, enligt Schager, rötter djupt ned i tidig kristen, kanske till och med hednisk, tid. Vid tiden för Jesu födelse dyker han upp som ärkemartyren Stefanus, som enligt legenden blev stenad på order av kung Herodes. Varför? Jo, han hade dristat sig till att, just på julnatten, berätta för kungen att Kristus var född. Herodes brast dock inte ut i några lovsånger över det beskedet; i stället utbröt stor kunglig vrede. Enligt en visa ska han ha genmält: ”Säg huru skall jag tro dig uppå dessa dina ord / förrän den hanen flyger upp och han gal”. Vilket skedde: den stekta tuppen på kungens middagsbord flög upp, slog ut sina vingar och gol. Herodes beordrade då steningen av budbäraren Stefanus och gav sig själv åstad för att dräpa sin blivande konkurrent om makten, Jesusbarnet, och därmed, för att så att säga vara på den säkra sidan, alla gossebarn i riket.

Någon gång på vägen blir martyren Stefanus i nordisk folktro Staffan Stalledräng, en figur som i forna tider inspirerade unga män till vilda upptåg till häst. Författaren berättar livligt om så kallade Staffanspojkar som tidigt på morgonen red runt i byarna, sjöng visor och därefter förväntade sig att bjudas på såväl mat som brännvin i gårdarna. Man kan tänka sig att tåget allt eftersom morgonen led blev allt oregerligare och sången allt mer skrålande.

Då ska man betänka att det samma morgon eller rättare sagt natt – ”innan solen månd’ uppgå”, som det heter i visan – även ofta hade ridits Staffansritt. Det var en vild kapplöpning i full galopp, över stock och sten, ofta på ”lånade” hästar som ibland aldrig hämtade sig efter ansträngningen, för att hinna först fram till – ja, just det – en vattenkälla. Man trodde nämligen att källvattnet just denna natt hade magiska krafter. Den häst som först hann fram för att dricka, skulle få mest av ”kraften”.

Män, hästar och alkohol tycks alltså ha varit tätt förenade i Staffansritualerna. En sed, berättar Schager, var att, om dörren var av tillräcklig storlek, rida en häst ända in i boningshuset där sedan häst och ryttare skulle dricka öl – ur samma kärl. En annan, från Finland, var att männen i annandagsottan avåt en rituell måltid i stallet, beledsagad av öl och brännvin. På menyn stod ofta soppa på småvilt så som ekorre och hare. Det man inte mäktade med att dricka upp hälldes till sist över hästarnas nosar. Att denna sed inte bara ansågs stötande utan också var olaglig, visas av rättegångsdokument från 1600-talet.

Karin Schagers bok är en fyllig, lättläst och roande skildring av den historiska och folkloristiska bakgrunden till våra dagars oförargliga Staffansvisor. Tyvärr faller den betänkligt i sin senare del, som blir mer abstrakt när författaren förlorar sig i själva tuppmiraklet och legendens anknytning till den tidiga kristendomen. Här kan Staffan själv tyckas närmast borttappad.

Så, vem var han egentligen? Det får vi av förklarliga skäl inte veta. Var han en tjänare vid kung Herodes hov eller en av de vise männen? Kung? Stjärnbärare? Eller var han bara… en stalledräng?