Först och främst, det är roligt att läsa Bulgakov. Den som har läst klassikern ”Mästaren och Margarita” kan känna igen känslan av att bli indragen i den virvelvind av absurdism och magisk realism som Bulgakov lyckas skapa. Författarens noveller från 1920-talet, samlade i nyutgåvan av ”Morfin och andra noveller", är inget undantag

De första kåserierna är inspirerade av Bulgakovs tid som nyexaminerad läkare på den ryska landsbygden i slutet av 1910-talet. Vi får följa en ung läkare när han behandlar allt från krupp till syfilis. Bulgakov tyckte själv att bönderna var ”bonniga”, vilket kommer till uttryck i skildringen av bybornas vidskeplighet. En kvinna försöker till exempel locka ut sitt barn med socker vid förlossningen.

Novellerna är tydligt influerade av 1800-talsförfattaren Nikolaj Gogol. Här finns det groteska, patetiken, fantastiken, den lynnige berättaren, ordlekarna, nonsenspartierna, den ornamentala prosan som stegvis ändrar ton och karaktär och plötsligt övergår till att bli kortfattad och byråkratisk. Bara en sådan sak som att huvudpersonens företrädare i läkarnovellerna heter Leopold Leopoldovitj för direkt tankarna till Akakij Akakijevitj i Gogols ”Kappan”. Ryskans betydelsebärande ljud och ordens flerfaldiga innebörder gör översättningen svår, men Lars Erik Blomqvist lyckas fånga den särpräglade stilen.

Michail Bulgakov var en så kallad medlöpare, en icke-kommunistisk författare som sympatiserade med revolutionen. Även om hans satir var omisskännligt riktad mot den sovjetiska apparaten klarade han sig undan fängelse. Vid ett förhör med säkerhetstjänsten förklarar han att han enbart vill skriva om den ryska intelligentians liv och att hans läggning är ovillkorligt satirisk. Dock blev han 1929 förbjuden att publicera och utesluten ur Författarförbundet.

De längre novellerna riktar satiren mot proletariatets diverse förvaltningar och kommissioner och tidens ”förtätning”, när skilda människor tvingades flytta ihop i de gamla patriciervåningarna. I ”En hunds hjärta” lyckas en läkare förvandla en hund till människa, en allegori över vetenskapens övertro på framsteget. Hunden utvecklas till en typ som super, jagar katter och manipulerar kommunister. Den elegant maskerade satiren syns när hunden på inrådan av fastighetsstyrelsen kräver att få ett identitetskort: ”Ni vet ju själv att en människa är strängt förbjuden att existera utan papper.”

Tonläget är ett annat i den självbiografiska ”Morfin”, om en provinsläkares morfinmissbruk. Svart komik blandas med vidöppet allvar. Förnekelsen, förtvivlan och förfallet skildras i diskrepansen mellan läkarens medvetna rättfärdigande, som han hänger upp på sin yrkesstolthet, och det faktiska sjukdomstillståndet. Det psykologiska djupet tycks reflektera Dostojevskijs källarman och den ryska litteraturens ”överflödiga människa”; den desillusionerade människa utanför samhället som inser sakernas tillstånd men saknar handlingskraft. Det är djupt berörande.

Samlingen framstår mer och mer som en glänsande pärla. Novellerna är skickligt komponerad, karikatyrerna spetsiga, satiren skarp och det flödiga språket omväxlande. Och det blir aldrig för mycket, inte ens då fabeln känns schablonartad. Bulgakov lyckas, trots sitt rika språk, med att inte säga för mycket. Liksom hos Gogol finns både ljus och mörker. Ibland är det svårt att avgöra om det är allvar eller ett spel med verkligheten. Och det är just däri charmen ligger.