Bara tanken på att lägga två timmar, varje tisdag, på att sitta instängt i ett rum med kvarglömda stolar från 70-talet gör mig stressad. Det är också därför som jag under de tre år som har gått sedan jag flyttade tillbaka från Norrbotten inte har tagit tag i det.

Jag har egentligen verkligen inte tid. Men ändå befinner jag mig på innergården klockan 18:55 en tisdag i november. Två trappor ovanför kliver jag en minut senare in över tröskeln och möter 30 okända personer som ser lika rädda som nyfikna ut. Vi börjar ståendes med armrörelser och diverse ljud innan vi fortsätter med det vi alla är där för, körsång.

Jag har till och från alltid sjungit i kör. Det började på musikskolan som barn och har senare fortsatt via både kyrkkörer, pensionärskörer (jag vet inte riktigt varför jag hamnade där), gospelkörer och teaterkörer. Rösten har aldrig varit tillräcklig för att sjunga solo men i körsången får jag ändå ta del av de endorfiner som skapas när musik reinkarneras gång på gång.

Utöver att jag egentligen inte har tid är det faktiskt inte heller helt bra för mig. En läkare i min tonår påpekade att jag troligtvis kommer bli av med rösten som vuxen om jag inte använder silkeshandskar med mina stämband. Tydligen är det något tokigt med mina stämband - men precis som jag har valt att bara lyssna på min optiker med ett halvt öra (jag har alltid glasögonen MED mig, bara inte PÅ mig) så tar jag röstläkarens råd med en nypa salt.

Kören sökt inte heller sopraner, den höga stämma som jag alltid har sjungit tidigare. Jag placerades till höger mittemot körledaren och får numer titulera mig som alt. Under två timmar övade vi sedan på sånger de andra sjungit säkert hundra gånger och jag fick haka på bäst jag kunde. Rädslan av att en ny människa skulle ta sig in i deras bubbla la sig och noter som inte fanns tillgängliga på plats fick jag låna från diverse medlemmar.

Varför gör jag då det här? Varför lägger jag tiden och stämbanden jag egentligen inte har på att försöka tillhöra en grupp människor jag aldrig någonsin har träffat?

Jo, för att jag vet att energin jag får åter väger upp tusenfalt. För att jag med dessa främlingar delar kärleken till att få några svarta prickar och streck på ett papper att bli till något stort och mäktigt. Tillsammans med 600 000 andra svenskar (enligt Svenska Körförbundet) är jag en körsångare och det är en del av mig jag aldrig vill bli av med.