För i en korridor på ett par hundra meter, när hälsar man på varandra? Gör man det med ett rop så fort man kan urskilja vem det är? Och vad gör man då efter hejet? Rör sig mot varandra i en tystnad - och kanske bjuder på en liten nick när man äntligen går förbi varandra? Eller väntar man med hejandet tills det är det enda man hinner med innan vägarna korsas? Jag har ingen aning och det här har vållat mig mycket huvudbry under åren.

Jag vet att jag, någon gång under gymnasiet, muttrande till mina vänner att jag på riktigt övervägde att tatuera in "hej" i pannan och på så sätt kunde gå med blicken ner i backen utan att vara antisocial. Det har blivit ett flertal tatueringar genom åren men tyvärr ingen pannhälsning. Så problemet med hur man hälsar har kvarstått.

Med funderingarna har jag dock utvecklat en strategi. Jag tittar maniskt på min telefon, jackärm eller skor tills jag är på helt lagom distans från personen för att faktiskt kunna se vem det är och då kan jag titta upp. Är det någon jag kan för- och efternamn på så säger jag hej. För att hälsa på alla är det väl ingen som gör?

För ungefär två veckor sedan hade jag och ett par kollegor ett samtal kring hur man hälsar på varandra på jobbet. Min strategi blev ordentligt tillplattad. "Va, säger du inte hej till alla du möter Ida?!". Nej, jag rör kanske mungiporna ett halvt steg (givetvis med hoppressade läppar) om jag känner att jag måste. Annars så är jag expert på att titta drömmande ut ur fönstren när jag rör mig i vårt öppna kontorslandskap. Och jag trodde faktiskt att det här var så som alla gör. Att det är en tyst, antagligen svensk, överrenskommelse att vi är upptagna med annat för att slippa fundera över om personen jag möter är på den bekantskapsnivån att vi ska hälsa. Men tydligen hade jag fel. Tydligen är det så att alla mina kollegor alltid hälsar på varandra, jämnt. Oavsett om de vet vem människan är eller om de redan har hälsat på människan en gång tidigare på dagen. När kom vi överrens om den regeln?!

Men förlåt kära kollegor. Det är inte ni, det är jag. Och jag ska skärpa mig. Från och med nu lovar jag att sluta undvika hälsandet i korridorer. Även om jag inte har en aning om vad du heter eller vad du gör så ska jag säga hej. Eller åtminstone visa dig min snart inbokade panntatuering.