Nåt väldigt konstigt hände i veckan. Min chef kom förbi och påstod att jag jobbat på företaget i 25 år.

Självklart fullständigt orimligt. 25 år är ju en jättelång tid. Guldklocka, typ. Sånt man ser på gamla svartvita fotografier. Tänkte jag.

När chocken väl lagt sig, jag ordnat till kläderna och konsulterat min tidskapsel insåg jag ju ganska snart att det stämmer. Det ÄR 25 år sen jag började och den som är bra på huvudräkning kommer snabbt fram till att det var 1994.

På rak arm kommer jag inte ihåg nånting som hände 1994 och uppenbarligen inte ens att jag började min 25-åriga anställning då. Jo VM i fotboll minns man ju, men oavsett hur fantastiskt det var då så är jag numera väldigt, väldigt trött på nationens ältande av VM-sommaren 1994. Snacka om fornstora dagar… Och får jag se Thomas Ravelli ännu en gång berätta om de där straffarna mot Rumänien i nåt mysprogram så slänger jag ut TV:n.

Men i övrigt då? It´s a blur. Efter att ha frågat det allvetande internet klarnar det en del. Det hände en hel del konstiga saker 1994, inte bara att jag råkade bli anställd och jag hoppas verkligen att det inte har nån samband med att S, M Fp och KD just då enades om det nya pensionssystem där man själv ska gambla med sina pengar och sätta dem i olika fonder. Med tanke på att min pensionering nu är närmare än min första dag som nyanställd är det något som faktiskt oroar mig en hel del...

Mina efterforskningar kring det mytomspunna 1994 visar också att Justin Bieber föddes då. Där kan jag i alla fall med kraft tillbakavisa alla kopplingar. Jag hade ingenting med det att göra. Jag tvår mina händer även när det gäller det årets fredspristagare. Det delades mellan Yasir Arafat, Shimon Peres och Yitzhak Rabbin. Oklart varför och det gick ju också sådär efteråt…

En sak jag faktiskt minns från 1994, om än med viss tvekan, är att Oasis gjorde sin första spelning i Sverige på Hultsfredsfestivalen. En mycket högljudd och fascinerande upplevelse. Att de senare på natten smashade ett hotellrum tillsammans med Verve och Scream för att baren hade stängt missade jag däremot även om jag kan ha viss förståelse för anledningen.

Sammanfattningsvis kan jag bara konstatera att 1994 var ett år med stora tveksamheter men att världen ändå fortsatt att snurra. Frågan är bara hur det ska funka med den där guldklockan? Jag har inte haft ett armbandsur sen jag gick fjärde klass och faktiskt ingen lust att börja nu. Jag kanske kan sälja den för att dryga ut min framtida pension. Eller ge den till Ravelli om han lovar att inte prata mer om de där straffarna…