Målningar & QR-koder

Pågår till 24 oktober

Det här är mer komplicerat än det verkar. Vad är det vi ser och vad finns under ytan? I konsthallen hänger ett relativt stort antal oljemålningar och referensmaterial. Motiviskt ser man först natur och porträtt. Här och var också handmålade, uppförstorade QR-koder. De senare är ett slags kvadratiska streckkoder för digital avläsning i till exempel mobiltelefonen.

Artikelbild

”Målad QR-kod”, uppskalad oljemålning.

Konstnären har dessutom placerat ut ett 30-tal QR-koder i Motala, Linköping och Norrköping. Via mobilens App. kopplas man till en hemsida med kortfilmer som bland annat visar målningsprocessen. Vad innebär nu detta? Jo, den analoga målningen länkas samman via digitala tekniker. Det är i och för sig inget nytt, men kompliceras av att själva QR-målningen är handmålad av konstnären. Därefter sker kontakten till servern med övriga målningar. Utställningen existerar simultant både internt och externt.

Men det hela hade varit lite tråkigt, om man inte hade haft möjligheten att se riktiga originalmålningar på konsthallens väggar. Ytterligare en komplikation och diskussion finns i själva metoden i målningarnas formspråk. I vissa partier har former dragits ut till nästan amorf oigenkännlighet. Det som ser ut som en fyllig horisont visar sig innehålla en uttänjd kvinnofigur. Landskapet som kropp. Det blir lite surrealistiskt ungefär som i en Salvador Dali-målning.

Andra målningar och kompositioner kan föra tankarna till Ola Billgrens fotorealistiska period. Men den upplevelsen störs medvetet av dubbelexponerade reflexer. Utställningens titel är nogsamt formulerat med ”reflektioner”, inte eftertänksamhetens ”reflexioner”, även om det senare är lika viktigt. För i grunden vill konstnären ta upp modernismens gamla diskussion kring den platta ytans bildproblem. Illusionen av djup på en plan ytan.

Att göra snygga målningar är ingen konst. Det vore ytligt och ointressant om kultur och konst inte problematiserar sina egna medel och syften. Marle gör det inte lätt för sig. Han är uppenbarligen både en habil och skicklig målare som tycker om att måla. Men han nöjer sig inte med det – utan verkar också vilja sabotera det förföriska i sina verk. Denna kluvenhet blir till slut riktigt spännande att få följa och få fördjupa sig i. Konstnärens utforskningar av måleriets möjligheter till nyorienteringar känns högst angelägen i vår egen högvisuella tidsepok.