Säsongsstarten för Linköpings symfoniorkester lockade förvånande lite publik. Med publikdragande musik som Schubert och Rachmaninov och den berömde pianosolisten Roland Pöntinen.

Inledningen var utöver det vanliga med nutida musik av Stefan Pöntinen – yngre bror till pianisten. Stycket ”Theodor” var en lekfullt experimentell musikvärld.

Förstärkt med mycket slagverk, piano och harpa var orkesterns klang mycket varierad. Ibland luftig och skimrande, stundtals tung och tät.

De fritonala tonspråket skapade en känsla av rörlighet och expressivitet. Det var på något sätt måleriskt med fantasifulla ljudbilder. Orkestern och Joachim Gustafsson gjorde en övertygande tolkning. Det vore kul att höra mer musik av denna tämligen okända kompositör.

Steget var sedan ganska långt till Franz Schuberts ofta spelade åttonde symfoni. Den som egentligen varken är nummer 8 eller en färdig symfoni. Men de två satser den består av är musik som älskats, kanske framförallt på grund av sina melodier. Dessa teman som omedelbart slår an; närheten och enkelheten, det var Schuberts kännemärke och mästerskap.

Den ofullbordade symfonin bär också spår av Beethoven, i vars skugga Schubert verkade. Här finns en liknande dramatik och en drivande rytmik. Orkestern lyckades fint med att bygga upp denna spänning och spela med den dynamik och kontrastverkan som krävs för att hålla den vid liv.

I den andra satsens Andante kändes det ibland lite tungt och släpigt. Här är det svårare att hålla riktningen och känsligare med nyanserna. Men spelet var ändå mjukt och känsloladdat med en varm, fin klang.

Konsertens andra del var bravurnumret med den tredje pianokonserten. Rachmaninov var ju själv en ryktbar pianosolist som framförde sina egna verk. I detta har han tagit ut svängarna som mest vad gäller soloprestationen.

Pianot leder, dominerar och är ofta helt solo. I de mer intensiva passagerna är det formliga kaskader av pianotoner. Musiken flödar som ett glittrande pärlband av ackord, modulerande runt i många tonarter.

Just denna ständigt skiftande harmonik blir ett slags kännemärke för stycket. Förutom den inledande vackra melodin som i kontrast är ganska enkel och folklig i stilen.

Roland Pöntinen spelade med pondus och frenesi. Orkestern förmådde inte riktigt följa honom alltid. Som helhet blev det ändå ett väl sammanhållet och medryckande framförande, där soloinsatsen imponerade. Men som komposition tycker jag denna konsert är överskattad. Den präglas av yta och överdåd.